Artiklar

Argument emot premill och argument för amill

Argument emot Premill och för Amill

(Utifrån vad jag tror. Men är inte 100% säker

Jag vill starta med att skriva att jag inte tror att frågan huruvida amillenialism eller premillenialism är av frälsningsavgörande karaktär, eller ens estakologi i allmänhet.

Jag går så långt att jag anser att premillenialister har genuint starka argument att tillgå för sin syn. Uppenbarelseboken kapitel 20 är inte att skoja bort, och tittar man på kyrkohistoria allena så finner man att läran om ett framtida tusenårsrike är både urgammal och har anammats av flertalet högt respektabla män, från ortodoxa ”kyrkofadern” Irenaeus till högt upplysta anabaptisten Samuel Fröhlich.

I denna artikel så ska jag gå igenom vanliga premillenialistiska argument och utmana dessa, samt ge mitt allra starkaste argument för varför jag tror att amill ger det sanna bibliska perspektivet på eskatologi/den sista tiden.

Premill argument 1: Jesus ska återvända till Oljeberget vid sin återkomst fr. Sakarja 14

I Sak 14:1-9 så står det: ”Se, Herrens dag kommer! Då ska man dela bytet bland er, för jag ska samla alla hednafolk till strid mot Jerusalem. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnorna våldtas. Halva staden ska föras bort i fångenskap, men de som är kvar av folket ska inte utrotas ur staden. Sedan ska Herren gå ut i strid mot dessa hednafolk, så som han stred förr på drabbningens dag. På den dagen ska han stå med sina fötter på Olivberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och Olivberget ska klyvas mitt itu, från öster till väster, till en väldig dal. Hälften av berget ska vika mot norr och andra hälften mot söder. Och ni ska fly ner i dalen mellan mina berg, för dalen mellan bergen ska sträcka sig till Asal. Ni ska fly som när ni flydde för jordbävningen på Juda kung Ussias tid. Då ska Herren min Gud komma och alla heliga med dig. Det ska ske på den dagen att ljuset är borta, himlens ljus ska förmörkas. Det blir en särskild dag, känd av Herren, inte dag och inte natt. Men det ska ske att när aftonen kommer blir det ljust. Det ska ske på den dagen att levande vatten ska strömma från Jerusalem, hälften mot Östra havet och hälften mot Västra havet. Både sommar och vinter ska det vara så. Herren ska vara kung över hela jorden. På den dagen ska Herren vara en och hans namn ett.”

För att kunna få klarhet över denna text, så behöver man läsa texten i sin helhet, och inte endast plocka ut de fetmarkerade delarna ovan som stöd för sin tes.

Om vi bryter ner texten, så finner vi följande:

På Herrens dag så ska Jerusalem få möta förföljelse av hednafolk (1-2)
Efter förföljelsen ska Herren strida mot hednafolken, och ge sitt folk en utväg ur förföljelsen (3-5)
Herren ska komma med sina heliga (v5)
Ljuset ska vara borta, himlens ljus förmörkas. Detta är en speciell dag (6-7)
Levande vatten ska strömma från Jerusalem (v8)
Herren ska vara kung över hela jorden (v9)

V1-2

Tanken om att hednafolken samlar ihop sig för en sista stor förföljelse av Guds folk innan Herrens dag kommer är en återkommande tanke i Bibeln; i Joel 3 ska hednafolken samlas i Joshafats dal för att sedan dömas av Herren, I Dan 12 så ska en nöd komma utan like vid tiden då Herrens folk ska bli frälst, i Upp 20 ska ”Gog och Magog” komma samman mot Guds folk innan Gog och Magog blir förtärda av eld, i Sef 3:8 så blir världens riken samlade för att Guds vrede ska drabba dem, och i Upp 16:14 blir hela världen samlat för strid på Herrens stora dag.

Jag tror att detta är vad vers 1-2 i Sakarja berör, antikrist tiden, då en sista, global, förföljelse av den kristna församlingen kommer att ske, i nära anslutning till Jesu återkomst.

V3-5

Jag tror att Herren ska stå på Olivberget är symboliskt för att Gud ska ge en utväg åt den överlevande skaran av de förföljda.

Just innan Sodom och Gomorra blev dömda, blev Lot med familj kallade av Gud att fly Sodom, upp i bergen, och precis innan Jesu återkomst så står det: ”då måste de som är i Judéen fly upp i bergen. Den som är på taket ska inte gå ner för att hämta något från sitt hus, och den som är på åkern ska inte vända tillbaka för att hämta sin mantel.”

Lämna världens system. Strunta i att ta vilddjurets märke även om du inte kan köpa eller sälja i världen längre etc, kanske bokstavligen flytta ut i skogen eller annat, för nu kommer Herrens dom mycket, mycket snart över världen!

Herren kommer med sina heliga änglar vid Jesus återkomst (Matt 16:27, 25:31, 1 Thess 3:13, Upp 19:14)

V6-7

Att himlens ljus ska förmörkas ser vi på andra ställen kopplat till Herrens dag, vilket är Jesu återkomst (Matt 24:29, Joel 3:15, 31, Jes 13:10, Upp 6:12). Att det blir en särskild utan dag och natt, passar väl in i det amillenialistiska tänkandet att evigheten tar sitt inträde samtidigt som Jesus kommer tillbaka.

Att levande vatten ska strömma från Jerusalem ser vi i den nya skapelsen (Upp 22:1)

Herren ska trona i den nya jorden, han sitter på tronen (Upp 21:3, 5). Herrens namn är verkligen ett i himlen, där det står att Gud och Lammet sitter på samma tron (Upp 22:1, 3).

Slutsats: Så detta skriftställe i Sakarja 14 stämmer väldigt, väldigt väl in på den amillenialistiska kronologin, och att Herren står på Olivberget kan man absolut läsa in symboliskt som att Herren skapar en spricka i berget som utväg för sitt folk ur den stora vedermödan, i väldigt nära anslutning till att Jesus kommer tillbaka.

Premill argument 2: ”Ni ska inte se mig förrän”… fr. Matt 23:39

Här har några sätt att förstå detta skriftställe:

Fariséerna skulle inte få se Jesus (andligt) innan de omvände sig och tog emot honom som herre i sina hjärtan etc. (Tycker detta argument är det mest tillfredställande)
Att de kommer att se Honom för att dömas till Gehenna när Han kommer tillbaka. Då de ser Honom i sin härlighet och makt kan de inte annat än att välsigna honom, även om de går förlorade.
Jesus kan ha förandligat betydelsen, där judarna representerar ’kyrkans tidsålder’ med de verkliga judar som är det i sitt inre (Rom 2:39).

Premill argument 3: Israels återupprättade rike fr. Apg 1:6

Lärjungarnas uppenbarelse om saker och ting var gradvis. Vid ett tidigt skede under Jesus tjänstgöring ska de ha sagt: ” Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder ju honom!”. De verkar alltså som att lärjungarna inte hade fått uppenbarelse om Vem som verkligen var med dem den där stormiga dagen i båten på sjön.

På samma sätt visar det sig att Jesus lärjungar hade okunskap kring skriftens förutsägelse gällande Messias död och återuppståndelse som en del av Guds frälsningsplan för mänskligheten. Petrus kunde inte se en korsfäst Messias framför sig (Matt 16:22), och lärjungarna på Emmausvägen fick av Jesus höra att de var tröga ” i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt!”.

Tanken om en Messiasgestalt som skulle befria det etiska Israel från fiendens förtryck fanns starkt inbäddat i det judiska tänkandet, men den sanna förståelsen av den konkreta innebörden av de Messianska profetiorna haltade efter, och visade sig för vissa vara rent av motbjudande när tiden för uppfyllandet väl var inne.

Man väntade sig utifrån skrifterna ett stark, politisk Messias, en Messias som skulle befria den israeliska staten från hednafolkens förtryck, och etablera en typ av guldålder för judarna. Man förstod inte den andliga innebörden av profetiorna, att Messias skulle befria sitt folk från ett andligt mörker (synden, djävulen, världen etc) och kommer med andlig befrielse (pånyttfödelsen och syndernas förlåtelse etc) och etablera ett andligt snarare än jordiskt rike (Guds rike).

När lärjungarna frågar Jesus efter Sin uppståndelse: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?”, så är det därför högt rimligt att tro att lärjungarnas uppenbarelse ännu halkade efter i denna fråga, och att man faktiskt genuint trodde att en guldålder väntade den dåvarande israelitiska staten. Hedningarnas pingstdag i Apg 10 hade ännu inte tagit skede, och man hade fortfarande begränsad uppenbarelse i det att man endast såg Guds frälsning som ämnad för judarna snarare än för hela världen, trots att detta är vad skrifterna långt innan hade förutsagt (Jes 49:6, Sak 9:10 mm).

Därför är det väldigt troligt att lärjungarna frågade som de gjorde, och eftersom det finns dokumenterat att Jesus under tidigare perioder då lärjungarna har befunnit sig i oförståelse inte så långt vi känner till gav några direkta svar på lärjungarnas okunskap, utan lät livet ha sin gång, så är det också troligt att han också här lät dem vara kvar i sina ignoranta tillstånd tills tiden av mer uppenbarelse var att ges dem, och man kan därför tänka sig Jesus svar som relevant och korrekt, men som också undvikande att direkt konfrontera eller korrigera en missuppfattning i den frågande personens förståelse, kanske genom att förandliga sitt svar på deras troligen bokstavliga fråga: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt.”, alltså tider eller stunder för det sanna Israel (Gal 6:16) att bli återupprättat.

Premill argument 4: Styrandet av städerna fr Luk 19

Eftersom Luk 19:11-27 rör sig om en liknelse, så är det fullt rimligt att Jesus lyfter fram en andemening i liknelsen, snarare än att det handlar om regerande av fysiska städer under ett kommande tusenårsrike – Att desto mer trofast du är i detta liv desto större kommer du att vara i himlen, eller liknande.

Premill argument 5: Rovdjur ska vara med harmlösa varelser fr. Jes 11

Eftersom Jes 11:6-8 ligger i en uppenbart messiansk kontext, är det rimligt att profeten, snarare än att beskriva ett jordiskt skede då varelserna i den här fallna världen kommer att vara i harmonisk utopi, istället beskriver freden som ska råda under messiansk tid bland hans folk som har blivit födda på nytt in i Guds älskade Sons rike.

Direkt efter verserna 6-8 så står det: ” Ingenstans på mitt heliga berg ska man göra något ont eller förstöra något, för landet ska vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet.”.

Premill argument 6: ”ge makt över hedningarna” fr. Upp 2:26

Man kan tolka att dessa ord av Jesus handlar om ett framtida tusenårsrike, liksom att de troende ska få styra hedningarna med järnspira (Upp 2:27). Men som amillenialist så tolkar jag det inte så, utan ser snarare tillfredställande i att läsa dessa verser som att handla om domens dag, då Guds folk faktiskt kommer att vara med Gud i att döma världen (1 Kor 6:2). Detta kan väldigt troligt även ses som en typ av hämndtid för saker som syndarna har gjort mot de rättfärdiga (Psalm 58:10).

Premill argument 7: Ett tusenårsrike beskrivs i Upp 20

Det klart starkaste argumentet för ett kommande tusenårsrike vad jag upplevt. Men egentligen är det enda ev. riktigt svåra skriftställen för mig som amill att besvara från vers 4: ”Och jag såg själarna av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd och Guds ord och som inte hade tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med Kristus i tusen år.”

Det låter synnerligen som att detta handlar om människor som bokstavligen lidit martyrdöden under historien, inklusive i slutet på tidsåldern under Antikrist regeringstid, och att detta på något sätt blir belönade med att regera under 1000 bokstavliga år med Kristus.

Här får jag medge att jag ev. till viss del behöver bli långsökt i min tolkning för att förklara detta skriftställe, med här kommer det:

I en tidigare artikel så beskrev jag hur jag tror en profetia kan bli cykliskt uppfyllande under hela kyrkohistorien, och ser en möjlig applikation för detta här – Alla som blivit kristna och dör dagligen med Kristus från denna värld, med konsekvenserna detta innebär, regerar med Kristus andligt under kyrkohistorien. Tidiga kristna som vägrade att tillbe kejsaren och blev förföljda kan symboliskt sägas bli dödade för sin tro på Kristus, liksom ev. Waldenser som vägrade avstå evangelisation trots förbud från den institutionella kyrkan, anabaptister som vägrade att döpa sin barn, kristna i vår tid som vägrar utföra ett jobb där man måste kompromissa med Guds ord, etc. Detta behöver således inte handla om bokstavliga mord under kyrkohistorien, utan kan vara symboliskt beskrivet.

Psalm 44:23: ”Nej, för din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår.”

Utöver detta så ser jag inget väldigt tungt stöd för premill i Upp 20. Vi vet att Johannes Uppenbarelse är en symbolisk bok, så att tolka in de 1000 åren symboliskt är för mig inga problem, i synnerhet inte när skriften inte på ett något annat ställe talar om ett tusenårsrike på detta sätt.

Hur man kan se det:

Djävulen bunden för 1000 år?

Han är bunden från att stoppa Guds ljus att spridas till hela mänskligheten fram tills dess att evangeliet har nåtts som ett vittnesbörd till alla folk (Matt 24:14)

Vad menas att de kristna sitter på troner och regerar under 1k år (V4)?

Jesus gjort oss till kungar/ett kungadöme (Upp 1:6), de kristna blev i pånyttfödelsen uppståndna till att sitta tillsammans med Kristus, som sitter på en TRON (Ef 2:6), de kristna har fått auktoritet att trampa på ormar och skorpinjoner (Luk 10:19) och har fått makt att bota sjuka, föra ut onda andar, uppväcka döda osv.

De som inte fått ta del av den första uppståndelsen?

Syndarna, som aldrig blev födda på nytt, andligt uppväckta från döden i sina synder. Dessa kommer att uppstå till dom.

Vad är den första uppståndelsen?

Det är när man blir född på nytt, den initiella frälsningen (Joh 5:25).

Vad innebär att vara Guds och Kristi präster i 1000 år?

Samma som Petrus skrev om de kristna i 1 Pet 2:9, att vi är ett: ” prästerskap,”

Gog och Magog?

Detta tror jag beskriver antikrist tiden. Gog och Magog tror jag är en bild på världens sista stora förföljelse av församlingen, samma som beskrevs gällande Sak 14:1-2 tidigare. Världen går nu i en globaliserad riktning, och en dag tror jag världen i ett enda världssystem som en man att kommer säga ”fred och säkerhet” (1 Thess 5:3) likt FN i samma globala ande gör redan idag, och Ismael kommer en sista gång i historien att förfölja Isak, innan vedergällningen från Gud äntligen kommer.

Eld från himlen som kommer förtära Gog och Magog?

En bild på Guds dom över världen.

Amill argument 1: Den sista basunen

Jag har valt att endast använda ett argument för den amillenialistiska ståndpunkten, som jag tycker är allra bäst, och det gäller den sista basunen.

Jesus beskrev sin återkomst i Matt 24:31: ”Med starkt basunljud ska han sända ut sina änglar, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra.”

Paulus skrev i sitt första brev till Korinthierna: ”Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.” 1 Kor 15:51-52

Och Johannes skrev i sin uppenbarelse: ”Och ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen och svor vid honom som lever i evigheters evighet och som har skapat himlen och det som finns i den och jorden och det som finns på den och havet och det som finns i det: ”Tiden är ute. Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det evangelium han gett sina tjänare profeterna.” Upp 10:5-7

Och vidare: ”Och den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes starka röster i himlen: ”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han ska vara kung i evigheters evighet.”

Dessa är de verser som talar kring den sjunde basunen, då Jesus ska komma tillbaka, vilket jag tror alla gör.

Notera vad Paulus skrev till Korinthierna ”i ett nu, på ett ögonblick”. Detta finns alltså ingen tidsmässig kronologisk åtskiljning mellan de kristnas förvandling och de dödas uppståndelse, och att Jesus kommer tillbaka. Och hela kontexten där i 1 Kor 15 handlar om åtskillnaden mellan de jordiska kropparna, i kontrast till de andliga uppståndelsekropparna som de kristna ska få vid Jesu återkomst. ”Kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga.” skriver Paulus, och därför så behöver de kristna få andliga kroppar, vilket kommer att ske på ett ögonblick när Jesus kommer tillbaka. Notera också att basunljudets ögonblick är momentet då ”de döda ska uppstå odödliga”. Jesus lärde att det är vid uppståndelsen på den yttersta dagen som separationen mellan de rättfärdiga och syndarna kommer att ske: ” De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom.”

Denna separation berörs också bland Jesus liknelser i Matt 13. Ogräset ska bindas i knippen för att brännas, men vetet ska samlas in i ladan. Jesus lärde också: ” Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike. Hör, du som har öron!” Och dessutom en annan liknelse från Matt 13: ”Himmelriket är också som ett nät som kastas i sjön och fångar fisk av alla de slag. När det blir fullt drar man upp det på stranden och sätter sig och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så ska det bli vid tidens slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder.”

Detta rimmar även väl med vad Jesus lärde, att änglarna ska församla Guds heliga när den sista (sjunde) basunen ljuder, det är då de heliga ska samlas till sin eviga boning i himlen, och även de oheliga till sin slutgiltiga destination.

Så uppståndelsen från de döda och de förvandlade kropparna ska alltså ske DIREKT (”i ett nu, på ett ögonblick”) när Jesus kommer tillbaka, inte 1000 år efter att Jesus kommit tillbaka. För att styrka detta ytterligare, lägg märke till vad Johannes skriver i apokalypsen: ”Tiden är ute. Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad”.

Det verkar som att Johannes här förmedlar, att när den sjunde ängeln blåser i sin basun, så är tiden ute. Och om tiden är ute, så finns det således inga 1000 ytterligare år kvar i kronologin. Som Jesus lärde, att han kommer tillbaka ”på den yttersta dagen”, och som Petrus skrev i sitt andra brev om Herrens dag: ” Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till”

Här lämnar jag det därhän.

The doctrine of conditional election to salvation

Isaiah 57:15:” For thus saith the high and lofty One that inhabiteth eternity, whose name is
Holy; I dwell in the high and holy place, with him also that is of a contrite and humble spirit,
to revive the spirit of the humble, and to revive the heart of the contrite ones.” (KJV)
Luke 18:13-14:” And the publican, standing afar off, would not lift up so much as his eyes
unto heaven, but smote upon his breast, saying, God be merciful to me a sinner. I tell you; this
man went down to his house justified rather than the other: for every one that exalteth himself
shall be abased; and he that humbleth himself shall be exalted.” (KJV)
1 Pet. 5:5b:” …God resisteth the proud, and giveth grace to the humble.” (KJV)
Who are the chosen children of God? The Gnostic heretics of the early church taught that men
are so depraved in their sins that they are not even able to respond to God´s call to repentance.
Sinful persons have no longer any free will. This teaching was later taught by Augustine (d.
430), who during his dispute with Pelagius, started to argue for God´s unconditional
predestination of certain individuals to salvation. Pelagius had argued for the opposite wrong
position and denied that human beings have a sinful nature. The reformers Luther and Calvin
of the 1500s were unfortunately very effected by Augustine’s´ teachings, and adopted them.
Since they believed the doctrine of predestination, they used a number of proof-texts from the
Bible to support this doctrine. But, does God really randomly choose who will be saved and
who will be condemned? This is a very big subject, so let us just examine a few principles of
the Bible that contradicts unconditional election, in favor of a conditional one.
God is no respecter of persons (Acts 10:34). He sees right into the hearts of people and knows
everything about the thoughts and motives of their hearts (1 Sam. 16:7; John 2:25; Acts 1:24).
God chooses those who are humble before him, and who are small in their own eyes. Jesus
has come to save all who are convicted of their sins, have broken hearts and understand that
they are unworthy of salvation (Luke 5:8; 23:40-42).
God does not randomly choose who will be saved and who will be condemned, because he
loves everyone, even those who crucified Jesus (23:33-34). Jesus, who is the express image of
God´s person (Heb. 1:3), has commanded his disciples to love their enemies and do good to
them (Luke 6:27). God is perfect and no hypocrite. He is of course living in accordance with
his own commandments. This means that he loves all sinners and wants to bring them to
repentance (Ezekiel 18:23; Rom 2:4). Or, would anyone claim that the love of Paul for sinners
was greater than God´s love for them? Paul wished that he himself were separated from God,
if that could help the unbelieving Jews (Rom. 9:3).
God is love and he cannot be unjust. This means he cannot randomly choose whom he will
save. He loves the whole world and is calling everybody to the wedding of his dear Son with
his bride, the Church (Matt. 22:9; Rev. 22:17). Who, then, are those who are only called, but
not chosen (Matt. 22:14)? Answer: Those who are not worthy (Matt. 22:8). The Pharisees and
the Scribes rejected God´s plan for them, and did not let themselves become baptized by John
(Luke 7:30). God called them to abandon their pride and boasting of their own piety and
righteousness and submit themselves to the righteousness he wanted to give them through
faith in his Son (Rom. 10:3–4). By rejecting this calling, they caused themselves to become
unworthy of eternal life. That is the reason why God did not choose them to receive salvation.

Other people who are not elected by God to salvation are those who love their lives in this
world. They live for money, cars, houses, human glory and pride. They are not willing to
forsake all they have and let Jesus be Lord over everything in their lives. The word of God
cannot bear fruit in them, because it is choked by worldly concerns (Luke 8:14). Because of
their love for different things in this world, they are not worthy to take part in God´s great
feast in his kingdom, even though they were called (Luke 14:16-24).
People who resist the holy Spirit, when he convicts them of sins they have to turn away from,
are not chosen either. Think about Felix in Acts 24:24-25. What if he, who brought Paul from
his prison to hear about Jesus, had received God´s calling? Felix was unwilling to receive
Paul´s message about righteousness, temperance and judgment, because he wanted to
continue to live in sin, human glory and in riches. Because of that he had not been elected for
salvation.
If people do not have a free will to resist the holy Spirit and God´s word, why does Jesus
rebuke the inhabitants in Korasin and Betsaida because they had not repented and received his
message (Matt. 11:21)? Jesus knew that the cities of Tyre and Sidon would have repented if
he had done the same miracles in them as he had done in Korasin and Betsaida. Therefore,
God will judge them even harder because they had actually listened to his own Son, but not
received his message to repent an believe. Perhaps they thought, like the Pharisees, that they
were wise and righteous. Jesus said in the same context that he only reveals the truth to those
who are like little children (Matt. 11:25). Those who are humble and understand their need for
God´s grace receive salvation (Matt. 5:3–4; 18:3–4).
When king Saul was humble and small in his own eyes, God chose him to become the first
king of Israel (1 Sam. 9:21; 15:17). After a time, however, he became proud and trusted more
in his own wisdom than in the word of God. He was eventually rejected by God and lost his
throne (1 Sam. 15:11-12; 18–28). Or why were Josua and Caleb chosen to enter into the land
of Canaan, but not the rest of the people of their generation of Israel? It was because of their
firm trust in God´s promises to give the country to them. They did not let their courage faint
because of the strength of their enemies (Num. 14:22-38). The rest of the people, on the other
hand, were not chosen because they had unfaithful and hardened hearts (Heb. 3:7–19).
God´s chosen people will become dressed in white robes when they meet their bridegroom
Jesus in his kingdom. Who are they? They are those who reach the final salvation and eternal
rest because they kept their faith until the end, obeyed God´s words and put to death the deeds
of the flesh by the Spirit. (Rom. 8:12-13; 1 Tim 6:12; 2 Tim. 4:7) They walked in the light in
this way and the blood of Jesus cleansed them from all sins they fell into in their weakness (1
John 1:7–9). In Rev. 3:4–5 Jesus said that the few members of the church in Sardes who had
not defiled their garments would walk with him in white, because they were worthy. He will
not blot out their names from the Book of life. Thereby, Jesus is clearly implying that there
are people who have actually had their names in the Book of life, whose names will be erased
from it.
We can conclude that the word of God teaches a conditional election of people to salvation,
not an unconditional one. Many are called, but few are chosen (Matt. 22:14). May we make
sure that we are among those who make their call and election sure, by remaining in
faith(fullness) until and putting to death our sinful desires by the power of the Spirit, until the
end of our lives.

Är min relation med Gud äkta?

Introduktionsvideo

Jesus får frågan av en skriftlärd om vilket som är det största budet. Jesus svarar: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd”. Detta går välan med vad Paulus skriver i 1 Kor 8:3 ”Men om någon älskar Gud är han känd av honom.”

Om vi ska ha en ha en relation med den levande Guden, där vi ber till Honom, litar på Honom, ger våra fulla liv till och följer Honom (1 Kor 16:14), så som det står om i skrifterna, vad kännetecknar en sådan kärleksrelation på ett faktiskt och konkret sätt? Hur kan vi testa oss själva och andra, för att se att detta stämmer? I första Johannesbrevet 5:2 så står det: ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga,”.
Vi ser alltså att en sann kärlek till Gud är att vi håller hans bud. Och inte kan det vara buden i gamla förbundet, för genom laggärningar blir inget kött rättfärdigt (Rom 3:20) och det gamla förbundet är föråldrat (Heb 8:13). Således så handlar det om det nya förbundets bud som hela mänskligheten är befalld att lyda. Det står ju att Fadern säger detta är Kristus: ”Han är min Son, den Utvalde. Lyssna till honom!”, vidare sade Jesus efter sin uppståndelse: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.”. Och även lydnad till en apostel som Paulus ord är ju i den mån som han själv lyder Kristus: ”Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel.”.

Jesus bud

Så när Jesus lärde ut om att älska sina fiender och löna ont med gott, att alltid förlåta, att inte samla sig skatter på jorden utan i himlen, att fasta, inte svära eder osv, så visar vår respons till Kristi lära huruvida vi älskar Gud eller inte. Om vi säger att vi älskar Gud, kanske är mycket religiösa där vi tror att vi har en relation med Honom och ber ofta, går till en kyrka/kyrkor, läser bibeln och tar nattvard osv, men inte lyder Jesus bud i praktiken, då älskar vi inte Gud, och är utifrån 1 Kor 8:3 inte kända av Gud. Här är det oerhört viktigt att rannsaka oss själva, så att vi inte bedrar våra egna hjärtan. Det är ett gammalt fenomen att man drar sig nära Gud men sina läppar, men har sina hjärtan långt borta från Honom (Jes 29:13). Ett exempel på denna tvedeling mellan bekännelse och livsstil finner vi i 1 Johannes 4:20: ”Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare”. Hurudana vi är på insidan visar alltså huruvida vår kärlek till Gud är äkta eller inte, oberoende av vad vi bekänner med våra läppar. Självklart så är det inte fel att bekänna att man älskar Gud med sin mun, men våra inre måste vara med i symbiosen, det vill säga, vi behöver ta emot Guds lära i våra liv och verkligen leva ut det från hjärtat så att det blir till någonting äkta för att vår munbekännelse ska betyda någonting inför Gud.

”De ord som jag har talat till er”

Jesus ord är ande och liv (Joh 6:63b), och det är en välsignelse att låta Kristi ord förbli i oss. Jesus sade så här: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.”. Det är viktigt att låta Kristi ord rikligt bo inom en (Kol 3:16), och i allt detta att man gör Ordet, det vill säga lever ut det i praktiken/lyder det/handlar utefter det i sitt verkliga liv, annars bedrar man sig själv (Jak 1.22). Det finns många olika exempel på detta, och ett av dem är skriftstället som tagits upp tidigare från 1 Johannes, att om en person säger sig älska Gud, men hatar sin broder, så är han en lögnare. Det räcker uppenbarligen inte att endast höra ordet om att man ska älska sin broder, om man inte GÖR/lever ut ordet = att älska sin broder. Om man endast hör ordet men inte lyder det, så att man hatar sin broder, då är man en lögnare. Detta kan appliceras på allt möjligt utifrån nya testamentets bud, som att om jag säger mig älska Gud och ha en relation med Honom, läser om Jesus lära om att inte svära eder, men sen går till domstolen och svär en ed, så är jag ju ingen görare av Jesus lära, eftersom jag inte lyder den. Då må min relation som jag tror mig ha med Skaparen vara känslomässigt, intellektuelt eller psykologiskt baserad, men det är ingen sann äkta andlig relation, eftersom jag inte lyder Guds bud.

Människans inre

Jesus lärde att vad som utgår från människans hjärtan orenar henne, otukt, tjuveri mord och andra typer av synder (Matt 15:19-20). Så det är väldigt viktigt att vi omvänder oss från alla synder i våra liv, att sådant inte finns på tronen i våra hjärtan, utan att det istället är Jesus ord som bor där, så att liv produceras och inte död. Då är vår relation med Gud en äkta sådan i kärlek, och våra steg för oss raka vägen hem till himmelrikets ljuvliga boning. Amen. Prisad och lovad vare Herren för alltid!

”Meaning of Christian baptism”

Meaning of Christian baptism

The Christian baptism is an ordinance instituted by Jesus Christ himself (Matt 28:18–20). It might be the ordinance and/or doctrine that has caused more controversy and division among professing Christians during the history of the Church than any other. I myself have struggled over the meaning of baptism several years. I was baptized in the Swedish, Lutheran, church as an infant in 1990. However, when I had come to personal faith and repentance as an adult, I felt that the Holy Spirit urged me to let myself become baptized upon my own confession of faith. The 22nd of October 2010 I got baptized. I remember the day of my believers-baptism with great joy!

The year after that, I started to study in a Lutheran school of theology. After one year of my studies, I had accepted the Lutheran arguments for infant baptism, even though I had been baptized as a believer. A short time after that, I joined a Lutheran church. However, the Holy Spirit did not let me be at peace as a Lutheran. Therefore, I continued to read more about infant baptism and the arguments for and against it. It was during that time I first got a great interest in the Anabaptists of the 16th century Europe. Thousands of them were murdered because they denied the validity of infant baptism and ”rebaptized” people. Both the Catholic church and the Protestant churches supported the severe persecution of the Anabaptists. Jesus said that we will recognize who the false prophets are by their fruit (Matt 7:16). Jesus also told his disciples: ”…the time is coming that whoever kills you will think that he offers God service.” (John 16:2, NKJV) Luther, Zwingli and the other reformers, who supported the persecution of the Anabaptists, thought indeed that they did God a service, because they considered them to be heretics.

Because of what I read about the early Anabaptists and their willingness to die for the things they believed, I started to have stronger and stronger doubts about the validity of infant baptism. If it was right to practice it, how could its supporters have produced so much bad fruit in history? One great mark of the true Church is that it is a suffering and persecuted church. (Matt 5:10-12; John 15:18-20; 16:1–3; Rom 8:35-36; 2 Tim 3:12; Rev 12:17 etc.) True Christians don’t persecute others, but do good even to their enemies (Matt. 5:38-48; Luk. 6:27-36; 1 Thess. 5:15 etc.). Could the truth be that the Anabaptists were among Jesus’ true disciples, while their persecutors were the real heretics?

Now, let us study what the Bible has to say about the meaning of baptism. Is baptism simply a symbol of a person’s faith and dedication to Christ, or does God himself actually give grace and spiritual power through it? We will start with a text that is not used very much in discussions on baptism, Hebr. 6:1-2a: ”Therefore, leaving the discussion of the elementary principles of Christ, let us go on to perfection, not laying again the foundation of repentance from dead works and of faith toward God, of the doctrine of baptisms…” (NKJV) The first thing we should note is that baptism is one of the most important principles of Christ, and that it, together with repentance and faith, makes you a Christian. Baptism is not a secondary issue, but it is the very starting point of one’s life as a disciple of Jesus.

We cannot deal with all texts of the New Testament that explain the meaning of baptism, but we will focus on what the book of Acts has to say about it.

Acts 2:37-38, 41: Now when they heard this, they were cut to the heart, and said to Peter and the rest of the apostles, “Men and brethren, what shall we do?” Then Peter said to them,

”Repent, and let every one of you be baptized in the name of Jesus Christ for the remission of sins; and you shall receive the gift of the Holy Spirit.” Then those who gladly received his word were baptized; and that day about three thousand souls were added to them. (NKJV).

When Peter had preached his sermon about Jesus as the Messiah, whom the Jews had killed, but was risen on the third day, those who heard him became convicted of their sins and asked Peter what they must do. He answered that they had to repent and let themselves be baptized ”for the remission of sins.” Those who believed God’s word repented of their sins and were baptized. Notice that we even in this text have faith, repentance, and baptism listed. Together they are important in order for the new birth to take place and for receiving of the Holy Spirit.

If you study the book of Acts carefully, you will discover that it sometimes mentions faith as necessary for salvation (10:43; 13:38-39; 15:7–11; 16:30-31; 26:18). Other verses tell us that repentance is necessary for salvation (3:19; 5:31; 11:18; 26:20). Finally, even baptism is said to be connected to forgiveness and cleansing of sins (Acts 2:38; 22:16). How, then, are we to understand these things? Is the Bible contradicting itself by giving us different descriptions on how to become saved? The answer is NO! That baptism, along with faith and repentance, is part of salvation, is no more a contradiction than what we learn by the familiar verses of Rom 10:9–10:

That if you confess with your mouth the Lord Jesus and believe in your heart that God has raised Him from the dead, you will be saved. For with the heart one believes unto righteousness, and with the mouth confession is made unto salvation. (NKJV)

By these verses we learn that a person becomes righteous by the faith of the heart, and saved by the confession of the mouth that Jesus is Lord. Both faith and confession are important and necessary for salvation. If we do not want to throw away Rom 10:9–10, we should neither throw away Acts 22:16:

”And now why are you waiting? Arise and be baptized, and wash away your sins, calling on the name of the Lord.” (NKJV)

This verse makes it clear that when you in faith have called upon the name of the Lord for salvation (Rom 10:13), you become baptized in order to have your sins washed away. This reminds me of 1 Pet 3:20-21, where Peter compares baptism with the flood that saved Noah and his family from the sinful world of their time. Please notice that Peter does not write that the ark saved them, but the water. Just as the water of the flood saved Noah and his family, while it destroyed the sinful world they had lived in, baptism now saves us, from sin, death, this evil world, and the devil). Does baptism save us automatically, then? No, Peter explains that baptism is an answer of a good conscience toward God by [faith in] the resurrection of Jesus Christ. By other texts, we learn that it is faith in the shed blood of Jesus that cleanses our hearts and gives us a clean conscience (Acts 15:9; Rom 3:21-25; Heb 9:14; 10:22).

Baptism cannot in and of itself save anyone, without personal faith in Jesus’ death, burial, and resurrection. This fact, however, does not reduce baptism to a mere symbol of the grace of God. God is indeed works in baptism and by it he gives the believer grace to die to his sinful nature and rise with Christ to a new life, that consists of holiness and discipleship (Rom 6:2-6). Therefore, we must neither fall into sacramentalism, which makes baptism a magic act that gives grace apart from faith, nor into spiritualism (Gnosticism) which deny that God can work through a physical element in the one who receives water baptism by faith.

But, is this understanding of baptism in accordance with the view of the early Church? Did those who lived just about 1–3 generations after the apostles have this view on the meaning of baptism? Let us read three witnesses from the early Church.

The Epistle of Barnabas (c. 70-130 A.D.): ”Blessed are they who, placing their trust in the cross, have gone down into the water… We indeed descend into the water full of sins and defilement. However, we come up, bearing fruit in our heart, having the fear [of God] and the trust in Jesus in our spirit.”

Justin Martyr (c. 160 A.D.): ”In order that we may not remain the children of necessity and of ignorance, but may become the children of choice and knowledge, and may obtain in the water the remission of sins formerly committed, there is pronounced over him who chooses to be born again, and has repented of his sins, name of God the Father and the Lord of the universe… And in the name of Jesus Christ… And in the name of the Holy Spirit.”

Theophilus (c. 180 A.D.): ”The things proceeding from the waters were blessed by God, that this also could be a sign of men being destined to receive repentance and remission of sins, through the water and bath of regeneration – as many as come to the truth and are born again.”

But what about the early Anabaptists – those who died for their conviction that only those who believe and have repented from all their sins are allowed to be baptized and members of the Church? Did not they have a mere symbolic view on baptism? The very first Anabaptists, who started the movement in Zürich in 1525, had a symbolic view on baptism. The reason for that was probably that they were influenced by Zwingli, whose disciples they had been. However, the symbolic view on baptism was not the only one among the early Anabaptists.

Peter Riedemann (bishop in present-day Czech Republic) wrote around 1540: ”Since in baptism a person’s sins are left behind and forgiven, and the church has the key, baptism should take place before the church.”

Bern Colloquy (debate between Anabaptist leaders and reformers that took place in Bern in 1538): ”Similarly with the seal of baptism in the New covenant. Here no eight-day limit is set but whoever believes and is baptized shall be saved. Therefore, whoever has remorse and sorrow for his sins and repents, he shall be baptized for the forgiveness of his sins…”

The article on baptism in the first Anabaptist confession of faith, the Schleitheim Confession of 1527, might imply a high view on the meaning of baptism: ”Baptism shall be given to all those who have been taught repentance and the amendment of life and [who] believe truly that their sins are taken away through Christ, and to all those who desire to walk in the resurrection of Jesus Christ and be buried with him in death, so that they might rise with him…”

Ta emot OCH VANDRA I JESUS är ett krav för att komma till himlen

I en tid av massiv förvirring, där många tror att man endast behöver tro på Jesus korsfästelse och uppståndelse för att komma till himlen, är det av stor vikt att beröra vikten av underkastelse till Jesus som konung och herre, för att kunna nå fram till himlen i slutändan.

Missförstå mig inte här. Jag påstår inte att man kan arbeta sig till himlen på eget bevåg. Det hela är inte så enkelt som att en människa endast behöver bekänna sig till kristendomen och göra moraliska handlingar titt som tätt för att komma till himlen. Jesus sade ”utan mig förmår ni ingenting” (fr. Joh 15:5).

Inte heller är det bibliskt att börja bekänna sig till kristendomen och försöka lyda Jesus befallning på eget bevåg.

Ta emot OCH vandra i Kristus

Vissa påstår att Johannes 3:16 berör evangeliets kärna. Jag motsäger mig inte nödvändigtvis detta. Men jag motsätter mig den protestantiska tolkningen av versen. Det står: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”. Evangeliska kristna älskar att ta upp denna vers och tolka in att frälsningen i sin fullhet endast har att göra med att komma till tro på Jesus. Allt annat, det vill säga det som händer efter den initiala tron, blir ofta sett som sekundärt, viktigt men inte frälsningsavgörande.

Men det fullständiga evangeliet om Guds rike, som jag ska ge vad jag anser vara legitima skriftstöd angående, har två mynt, som kan sammanfattas i Kol 2:6: ” Såsom ni nu har mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandra i honom.”

Första delen av myntet

Bibeln lär att alla har syndat och saknar härligheten från Gud, att människan naturligt sett är död genom sina överträdelser och synder, att Gud inte kan ha gemenskap med syndare, att Gud alltid behöver ett felfritt dödsoffer som försoning för synden, och att inga syndare kommer till himlen.

Så kan en syndare, som är död genom sina synder, avskild från Gud och inte har fått ett dödsoffer applicerat som försoning från sina synder och som inte kan komma till himlen, behaga den levande Guden på eget bevåg? Nej, logiskt sett inte.

Så det stämmer helt att några gärningar eller spontan lydnad till Kristus inte kan rädda denna människa. Människan är ju död, en syndare, KAN INTE komma till himlen och behöver ett dödsoffer.

Jesus kom för att lösa detta dilemma. Han kom för att förvandla oss från det ovan beskrivna tillståndet som död syndare, till en ny skapelse. Genom att han under sitt liv var felfri (fri från synd och alltid rättfärdig i praktiken) så kunde han agera som dödsoffer i vårt ställe, den oskyldige för de skyldiga. Således så blir vi oskyldiggjorda genom hans räddande handling, och inte längre syndare, och då finns förutsättning att ha gemenskap med Gud och komma till himlen.

Vi kristna tror ju också att Jesus uppstod från de döda på tredje dagen, och eftersom vi genom synden har dött så behöver vi också få liv. Jesus lever alltså i och med hans uppståndelse, och vi som är döda genom våra synder kan också få uppstå till liv tillsammans med Honom i samband med att vi börjar tro, Kol 3:1: ” Ni fick alltså liv när ni började tro på Kristus och uppstod tillsammans med honom.”.

Det finns supermycket att skriva bara om denna första sida av myntet, om att bli frälst. Men egentligen så handlar det om att ta emot Jesus för att bli ett Guds barn (Joh 1:12), att bli född på nytt (Joh 3:3), renad från sina tidigare synder (1 Kor 15:3), att få befrielse (Joh 8:36), förlåtelse för sina synder och ta emot Guds helige Ande (Apg 2:38), att komma in i Guds rike (Kol 1:13), räddad från sina synder (Matt 1:21), så att man får sina fötter satta på den smala vägen (Matt 7:14), blir inympad i det ädla olivträdet (Rom 13:17,20), att kunna bli en gren i vinstocken (Joh 15:1-2).

Vi är alltså syndare i oss själva, och kan därför inte komma in på den smala vägen/bli inympade i det ädla olivträdet/bli grenar i vinstocken om inte Jesus först räddar oss.

Så, för att bli väldigt konkret, hur kan vi då få del av det Jesus har gjort för oss, så att befrielsen, förvandlingen och förlåtelsen kan få ta skede i våra liv? Bibeln säger att man måste tro på Jesus för att bli frälst (Apg 16:31 och många andra ställen) samt att man måste omvända sig och låta döpa sig till syndernas förlåtelse (Apg 2:38).

Det går inte att behaga Gud utan tro (Heb 11:6). Vi ser i evangeliet att Jesus inte kunde bota människor på grund av deras otro (Matt 15:38). Det är genom tro som vi tar emot det viktiga sanningarna att Jesus är Guds Son Messias/Kristus, att han dog för oss på korset för våra synder, att han uppstod från det döda, att han kan och är villig att rädda oss, att Jesus är Gud (Joh 8:24) tillsammans med Fadern och den helige Ande, att Bibeln är sann osv osv, och med en sann tro med villighet att dö bort från vårt syndiga liv och uppstå med Kristus så låter vi döpa oss i vatten (Rom 6:3-4).

Woho, då har Jesus räddning på ett konkret sätt blivit emottaget oss och med alla välsignelser som detta medför!

Protestanter menar generellt att det initiala av att bli ett Guds barn/frälst/förvandlad/befriad osv, är början, men också slutet, på evangeliets kärna. Resten, allt som händer därefter det vill säga, menar dem är endast är resultatet av frälsningen/barnaskapet/förvandlingen/befrielsen osv, men kopplar bort ”Resten” från evangeliet, alltså som något som inte är en del av själva sagans innersta kärnbudskap.

Den andra delen av evangeliemyntet

Så nu då? Är det nu bara att läsa bibeln till och från, gå till en kyrka och ta nattvard, sjunga sånger, be, sprida budskapet om förlåtelse/frälst/befriad/förvandlad till ofrälsta människor, sköta vardagssysslorna och vänta på Jesu återkomst? Nej.

Tänk dig in i följande scenario: 200 kilometer ovanför dig i skyn finns en mänskligt konstruerad väg. Eftersom du är människa och inte kan flyga, blir du upplyft av en lång lyftkran upp på vägen. Du står nu med fötterna allra längst bak på vägen, som går 200 mil. Väldigt, väldigt långt. I slutet av denna långa väg, vars målstolpe ligger för långt bort för att du ska kunna se det med blotta ögonen, finns en segerkrans beredd för dig med dyrbaraste ädelstenar, rikedomar av kvantitet som ingen människa någonsin har beskådat, en grönslig plats av vila och ro. Detta kan allt bli ditt, bara du passerar den långa vägen.

På vägen finns faror av otaliga slag, aggressiva huggormar, vargar och skorpinjoner, listigt uppsatta fällor, stora hål så du kan falla igenom och mycket annat. Det stormar med jämna mellanrum med vind som lätt kan dra dig bort från vägen. Men du är kallad att gå. Och till din hjälp har du fått en instruktionsbok och rätta utrustningen för att kunna övervinna alla motstånd som kommer möta dig på vägen.

Denna väg med dess slutligtiga mål, skulle jag vilja säga, ger en mer rättmätig bild av den andra delen av evangeliemyntet, att vandra på den smala vägen/vandra i Jesus för att komma in genom den smala porten (Matt 7:14, Luk 13:24, fr Kol 2:6).

Här handlar det om att leva i Guds helige Ande som bor i ens hjärta, att följa Jesus ord i hans nytestamentliga undervisning (Matt 28:20), att sluta synda (1 Pet 4:1), att förneka sig själv dagligen och bära sitt kors (Luk 9:23), att mista sitt liv för att finna det (Matt 16:25).

Vi kan se en bild av det här i Israels befrielse ur Egypten. Israels folk var för flera tusen år sedan slavar i Egyptens land under Farao, men Mose, Guds tjänare, blev använd av Gud för att föra ut dem ur slaveriets hus. De fördes ut från sitt gamla liv i Egypten, gick genom Röda havet, som Gud delade itu för att de skulle kunna passera, och befann sig nu i en öken, och skulle ledas av Gud till det nya land som Gud hade lovat att ge dem, ett fantastiskt land!

Men resan från Egypten in i det nya landet gick inte på en och samma dag, utan en ökenfärd fanns emellan de två destinationerna, där Gud testade dem (2 Mos 15:25, 16:4, 5 Mos 8:16). Precis som Israel hade fått ett löfte om att komma in i Guds vila (Ps 95:11) så finns på liknande sett ett löfte även för den nytestamentliga församlingen (Heb 4:1). I Heb 3:18 står det: ”Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade lyda?”

Det räckte alltså inte för Israeliterna att endast komma ut ur Egypten för att nå fram till sin slutgiltiga destination, vilan. Att komma ut ur Egypten var sannerligen en glädjefylld och välsignad händelse, men det var endast början. Men för att nå fram till Guds vila, så var det obligerade att lyda Gud. Detsamma gäller för oss (Joh 14:24, Ps 2:12, Matt 7:21, Heb 5:9, Joh 14:15).

Beräkna kostnaden för att följa Jesus

Lydnad, gudsfruktan, tjänande, självförnekelse, lärjungaskap, helighet, rättfärdighet, trofasthet, förblivande i Kristus, gärningar och efterföljelse är alla begrepp eller koncept som vi finner gällande det kristna livet. Att det kristna budskapet skulle handla om ” bara genom tro” finns vi å andra sidan endast på ett ställe, i Jakobs brev, som skriver: ”Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro”.

Det kristna livet är kostar faktiskt hela våra liv, där man simmar motströms med motstånd både internt och externt. Jag har själv många gånger erfarit, trots att jag likt Petrus var beslutsam att aldrig vilja vika av från Jesus, att syndens kraft verkligen kan få fäste så att man viker bort från vägen. När man väl är fast i syndens kvicksand så leder detta rakt ner mot fördärvet, och det är åtminstone ofta lättare att hamna där än det är att ta sig upp. Paulus skrev: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”, och både skriften och mig egen erfarenhet säger att detta arbete behöver utarbetas varje enskild dag.

Men, trots att det kommer storma till ordentligt, så gör detta ingenting, för i lerkärlen så finns en skatt värd att försaka allting för (2 Kor 4:7, Matt 13:44), och med Kristus som kraftkälla förmår hans folk att göra allting! (Fil 4:13). Allt samverkar till det bästa för de som verkligen älskar Gud och är kallade efter hans beslut. Så låt Herrens återlösta vända åter till Sion med jubel, där fröjd och glädje kommer en dag att tillfalla på vår lott ifall vi är trofasta intill döden, där sorg och suckan ska fly bort. Amen.

Progressiva bibelprofetior enligt Preterism och Futurism

Progressiva bibelprofetior i preteristisk (Preterism) och futuristisk (Futurism) nyans

Inledande ord

Till att börja med så vill jag skriva att jag är amillenialist, det vill säga, jag tror inte att de 1000 åren som omtalas i Uppenbarelseboken kapitel 20 är tusen bokstavliga år, utan att de ska förstås symboliskt för hela den kristna församlingens tidsålder.

Vissa människor tror att Jesus vid sin ankomst kommer att regera från Jerusalem som konung över denna jorden i tusen bokstavliga år, men som amillenialist så tror jag att kyrkan regerar med Kristus i hans seger redan nu, och att himmel och jord ska förgås på samma dag som Kristus kommer tillbaka.

I ljuset av den amillenialistiska förståelsen av Uppenbarelseboken kapitel 20 så finns det ett flertal olika synsätt att förstå en mängd viktiga nytestamentliga profetior på, exempelvis flera av Jesus profetiska utläggningar i evangelierna (fr. Matt 24, Mark 13, Luk 17 & 21 osv), samt bland flera olika profetiska syner i Johannes Uppenbarelse (exempelvis Upp 13 & 18).

Två dominerande tolkningar inom ramen för detta är preterism och futurism:

Preterism = att dessa profetior redan HAR gått i uppfyllelse, ofta kopplat till Romarriket

Futurism = Att dessa profetior INTE ÄNNU har gått i uppfyllelse, utan SKA gå i uppfyllelse i framtiden

Preteristiska synsätt kan handla om att förödelsens styggelse i Matt 24 handlar om Romerska soldater som uppfyldes år 70. intog Jerusalem, att vilddjuret i Upp 13 är Romarriket och kejsar Nero som uppfylldes år det första århundrandet e.kr, och att den stora skökans fall i Upp 13, Babylon, är Rom, vars förödelse tog skede år 476 e.Kr.

Enligt Futurism, å andra sidan, så ser man förödelsens styggelse i Matt 24 som den kommande Antikrist, en världshärskare som kommer att förfölja Guds folk som aldrig förr, Upp 13 handlar just om Antikrist och hans världsomfattande välde, och skökan i Upp 18 kan ses som världens system/ande, som en dag skall komma att förgås.

Jag vill dock hävda att det finns en mellanväg här, att båda sidorna har rätt på sina båda sidor av myntet. Genom en kombination av preterism, kontinuerlig cyklisk historicism, och futurism, så ser jag att nytestamentliga profetiska såväl HAR gått i uppfyllelse, GÅR i uppfyllelse igenom varje generation, och SKA gå i uppfyllelse i framtiden.

Matt 10 som exempel på flerskiktad uppenbarelse – belägg för kontinuerlig cyklisk historicism i en preteristisk text

I Matteus kapitel 10 så kallade Jesus sin 12 lärljungar och kallade ut dem till att predika i Israel att himmelriket är nära. De skulle gå två och två, bota sjuka, föra ut orena andar, uppväcka döda och rena spetälska.

I kapitel 10 bland verserna 16-42 så varnar och instrukterar Jesus bland annat lärljungarna om farorna och hatet som kommer att möta dem under deras missionsperiod, hur de ska förhålla sig som får ibland ett släkte av vargar, samt om vikten av att hålla fast vid bekännelsen till Jesus under denna svåra tid.

Troligen så skulle Jesus möta på sina 12 lärjungar igen efter en kortare tid av separation under missionsuppdraget, eftersom han säger: ”Ni hinner inte igenom Israels städer innan Människosonen kommer.” (Matt 10:23b SFB15).

Låter det bekant? Jag hoppas det. Kanske kom du att tänka på Jesus ord i Matteus 24:14: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”, som anspeglar samma sak, en tid av mission innan Mästaren återkommer, fast i det senare fallet så antyder det ”hela världen” (fr Matt 24:14) och inte endast ”Israels städer” (fr Matt 10:23).

Kopplingen mellan Matt 10 och Matt 24

Intressant nog så finns det en klar koppling mellan Matteus kapitel 10 och Matteus kapitel 24:

Matt 10:17 ”Akta er för människorna. De ska utlämna er åt domstolar och piska er i sina synagogor.”

Matt 24:9 ”Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.”

Matt 10:22 ”Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst.”

Matt 24:9 ”Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.”

Vi ser alltså att Matt 10, som återger en befallning av Jesus som är lokalt begränsad till lärjungarnas missionsaktiviteter i Israel, tydligt spiller över på den världsomfattande missionsbefallningen i Matteus kapitel 24. Därför är det rimligt att läsa de varnande och instrukterande orden i Matt 10 som inte bara lokalt förankrat till de 12 lärljungarna där och då, utan också något som vi kristna ska ta till beaktning för den världsomfattande missionsbefallningen som Jesus har kallat sitt folk till.

Således så blir Matt 10 att betrakta som en flerskiktad uppenbarelse, något som inte endast preteristiskt HAR uppfyllts, utan som enligt den kontinuerliga cykliska historicismen faktiskt BLIR uppfyllt genom hela kyrkans missionskapitel, alltså ett exempel på 2/3 delar från bilden ovan under uppfyllelse i en och samma profetisk text.

Belägg för kontinuerlig cyklisk historicism även i det futuristiska sammanhanget

Vi har redan sett ovan att Matt 10 och 24 snubblar in på varandra som instruktioner och varningar för den världsomfattande missionsbefallningen, och att vad jag kallar för ”kontinuerlig cyklisk historicism” går att finna i en tydligt preteristisk text. Låt mig nu ge starka indikationer för att den kontinuerliga cykliska historicismen också går att finna i ett klart futuristiskt perspektiv, alltså i den tredje delen i bilden ovan.

Håll noga koll på de två begreppen nedan, falska messiasgestalter och falska profeter:

I Matteus 24:24 så säger Jesus: ”Falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.”

Jaha, de kristna kommer alltså att få möta på falska messiasgestalter och falska profeter, i plural? Låt oss gräva oss ner i de båda begreppen enskilt efter för en:

Falska messiasgestalter

En falsk messiasgestalt kan egentligen bära exakt samma mening som den grekiska betydelsen för ordet ”antikrist”, en som i sitt motstånd mot den riktiga Messias sätter sig på Messias plats, det vill säga en falsk messias. Tanken om antikrister/falska messias i plural klingar väl med vad Johannes skriver i sitt första brev: ”liksom ni har hört att Antikrist ska komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av det förstår vi att den sista tiden är här.” (fr 1 Joh 2:18 SFB15). Vi finner alltså såväl antikrister i plural (”många antikrister”) som en futuristisk Antikrist i singular (”Antikrist ska komma”). Hur kan vi då få fullständigt belägg för att många antikrister i plural inte endast är någonting som har trätt fram i forntid, utan även enligt kontinuerlig cyklisk historicism fortsätter att träda fram genom hela historien? Förutom den starka indikationen i Matt 24:24 som redan förklarats, så kan vi också läsa dessa Johannes ord i 1 Joh 4:3 för att få fullständigt bevis: ”och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.”

Varje generation består av människor som inte bekänner Jesus, och därför finns alltså antikrists ande i varje generation.

Falska profeter

Falska profeter var också något som Jesus ur ett kontinuerligt cykliskt historistiskt perspektiv varnade för under kyrkoepoken, som klargjorts i Matteus 24. Det var, och är, något så centralt att Jesus valde att varna sina lärjungar för dem i Bergspredikan: ”Akta er för de falska profeterna” (fr Matt 7:15a SFB15).

Men hur knyter denna kontinuerliga cykliska historicism an till futurism?

Vi vet att skriftstället om de falska messiasgestalterna och profeterna ligger i Matt 24, ett kapitel som åtminstone delvis måste sägas vara futuristiskt, eftersom det i samma kontext bland annat står: ”Stjärnorna ska falla från himlen”, ”Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.”, ” ska han sända ut sina änglar, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ände till den andra.”

Vi vet att Matt 24 måste ha futuristiska element, eftersom stjärnorna ännu inte har fallit från himlen, människosonen (Jesus) har ännu inte kommit tillbaka, och änglarna har ännu inte samlat Guds utvalda från de fyra väderstrecken.

Uppenbarelseboken

För att göra det hela ännu mer intressant, och för att du som läsare äntligen ska förstå varför jag valde att just fokusera in mig på falska messiasgestalter och falska profeter inom ramen för Matteus 24, så ska vi nu blicka in i Johannes Uppenbarelse.

Upp 19:20: ”Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot vilddjurets märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.”.

Först såg vi falska profeter i Matt 7 och 24, nu ser vi en slutgiltig falsk profet, denna gång i singular.

Först såg vi falska messiasgestalter i Matt 24, som utifrån kontexten och grekiskan troligen är detsamma som antikristerna som Johannes omtalade i sitt första brev, och nu så ser vi profetiskt ett vilddjur i singular.

Kopplingen mellan de falska profeterna och den falska profeten är inte svårt att göra – namnen är ju likadana! Däremot är inte antikrist och vilddjuret språkmässigt sammanvävda, och därför måste vi finna att dessa är ett och samma på annat sätt. Vi vet ju redan att Matt 24 åtminstone delvis är futuristiskt profetiskt, där förödelsens styggelse ska stå på helig plats (Matt 24:15). Denna förödelsen styggelse omtalas i Daniels bok, där han ska ”stadfästa ett förbund med de många under en vecka, och mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer”, alltså 7 dagar och 3,5 dagar. Och i Upp 13 så står det om vilddjuret: ”Och vilddjuret fick en mun som talade stora och hädiska ord, och det fick rätt att fortsätta i fyrtiotvå månader.”, alltså 3,5 år! Likaså ska församlingen i Upp 12:6 få en upphällesplats av Gud i öknen i 3,5 år: ”Gud berett för henne så att hon får sitt uppehälle där i ettusen tvåhundrasextio dagar.”, och i Uppenbarelseboken 11 så ger det också antydningar på 3,5 år: ”de ska trampa den heliga staden under sina fötter i fyrtiotvå månader. Och jag ska låta mina två vittnen profetera under ettusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säcktyg.” En annan koppling är att Herren Jesus ska döda ”laglöshetens människa” i 2 Thessalonikerbrevet k2 med ”sin muns anda”. Om denna laglöshetens människa så står det ”förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.”. Han befinner sig alltså på ”helig plats” precis som förödelsens styggelse i Matt 24, och blir tillbedd i Upp 13:8, vilket är en rimlig utgång ifall att detta är fördärvets son som påstår sig vara Gud i 2 Thess. Denna tolkning är till synes inte helt perfekt, men stämmer i mångt om mycket överens med den framtida Antikrist som Johannes sa skulle komma.

Förödelsens styggelse i Matt 24 går tillbaka till den syriske ledaren Antiochos IV Epifanes som levde innan Jesus födelse, och enligt preterism så är denna ledare uppfylld i Rom eller specifikt den romerske generalen Titus, och ur ett kontinueligt cykliskt historiskt perspektiv så kan man kanske säga att denna ande är verksam genom varje generation i de människor som inte bekänner Jesus, och i ett futuristiskt perspektiv i en kommande antikrist/fördärvets son/vilddjuret.

Jag känner att denna artikel började bra, men att jag sedan gick djupare in i ämnet än vad jag hade förberett råmaterial att backa upp allting med, så detta utvecklades tyvärr till en rätt svajig text. Men jag tror ändå att ämnet kontinuelig cyklisk historicism är värt att starkt överväga, då man inte tvingas att endast läsa profettexter som antingen totalt uppfyllda eller totalt ouppfyllda, och man kan få svar på andra bibeltexter som till synes kan verka svåra att få ihop.

Tack för mig /Simon