Artiklar

Herren älskar församlingen

Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. – Apg. 20:28 (SFB 2015)

Det var med de äldste i församlingen i Efesos som Paulus delade dessa förmanande ord. De äldste har som uppgift att ta hand om sina församlingsmedlemmars andliga behov och vara ett föredöme för dem ifråga om efterföljelsen av Jesus Kristus i praktiken. Ledare för Guds församling ska predika hela Guds vilja och plan (Apg. 20:27). De är alltså kallade att rätt dela Guds ord och inte försumma att undervisa om något i Bibeln som är av betydelse att känna till för att växa till i tron och i trons lydnad av Herren. Vidare ska församlingsledare inte bara undervisa Bibeln klart och väl, utan även vara föredömen för de andra i församlingen vad gäller lydnaden av Jesu bud. Det är därför det faktiskt står att församlingsledare ska vara oklanderliga (1 Tim. 3:2). Ingen ska kunna ta anstöt av någonting i deras liv, utan de behöver verkligen leva exemplariskt.

De äldste i Efesos var inte ledare för ett eget samfund, utan för ”Guds församling.” Guds vilja är att alla kristna ska vara enade i en enda rörelse, i vilken man har utbyte och samarbetar med varandra för att Evangeliet ska bli spritt och trott av människor över hela världen. Den rådande splittringen av pånyttfödda kristna i olika samfund och sekter, vilka har olika läror och praxis i många frågor, är inte alls av godo. Kom ihåg att Jesus bad till sin Fader om att alla som skulle komma till tro på sanningen skulle vara ett, för att världen ska tro att Fadern sänt honom (Joh. 17:20f). Jesus kom för att samla ett folk, som skulle vara en enda hjord med sig själv som den ende Herden (Joh. 10:14-16). I sitt brev till församlingen i Efesos skriver Paulus bland annat följande starka ord om Kristi kärlek till sin församling:

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. Han gjorde det för att helga den, sedan han renat den med vattnets bad i kraft av ordet, och föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den vara. – Ef. 5:25ff (SFB 2015)

Jesus älskar sin församling så mycket att han en gång för alla har offrat sin egen kropp och sitt eget blod för den. Hans blod är det enda medlet som inte bara renar alla som tror på honom från alla deras synder, utan även helgar dem och gör dem i stånd att ha seger över alla syndiga begär och istället leva i rättfärdighet och lydnad av hans befallningar. Lägg märke till att även detta skriftställe visar att Jesus vill ha en enda brud, inte flera. Han dog inte för flera olika samfund, som dömer varandra och inte kan komma överens om vare sig det ena eller det andra. Jesus offrade sig för FÖRSAMLINGEN, i bestämd form. Det finns egentligen bara en församling, inte flera. Vi som tillhör Herren är kallade att sträva efter att uppnå fullständig enighet i alla frälsningsavgörande frågor och sluta upp med att döma varandra i frågor som är av sekundär betydelse. Med frälsningsavgörande frågor syftar jag på frågor som kan avgöra om troende i slutändan får ärva det eviga livet eller inte. Ett exempel på sådana frågor är vår inställning till Jesu befallningar, däribland hans utmanande undervisning i Bergspredikan. Vi får inte vare sig förklara bort eller sopa någon av hans befallningar under mattan, utan är kallade att precis lyda allt som han har befallt (Matt. 28:20; Joh. 15:10 m.fl.).

Andra exempel på frälsningsavgörande frågor är dopfrågan och frågan om en kristen kan förlora sin frälsning eller inte. Det finns ingen garanti för att man till fullo tillhör Kristus om man inte har låtit döpa sig efter att man kommit till tro och omvänt sig från sina synder (Mark. 16:15f; Apg. 2:38; Rom. 6:3–7; Gal. 3:26f; Kol. 2:11ff; 1 Petr. 3:21 m.fl.). Barndopet är inte ett giltigt dop eftersom bebisar varken tror eller har kommit till omvändelse. Syndens begär har inte ens väckts till liv i dem än (Rom. 7:7–11), varför slutsatsen kan dras att det är omöjligt för dem att genom tron och dopet korsfästa sitt kött med dess lidelser och begär (Gal. 5:24, jmf. Rom. 6:3–7). Det är tillräckligt för att avgöra att bebisar inte ska döpas. Vad gäller frågan om en pånyttfödd kristen kan förlora sin frälsning eller inte, är antalet bibelställen som visar att en pånyttfödd kristen kan förlora sin frälsning överväldigande stort. Några exempel på klara ställen som visar det är, Joh. 15:1–6; Rom. 11:16-22; Gal. 6:7f; Hebr. 6:1–8; 2 Petr. 2:20-22; Upp. 3:1–6.

Vi återgår nu till att reflektera över hur viktigt det är att vi som vet att vi är pånyttfödda kristna verkar för att enighet oss emellan ska uppnås. Så länge vi inte är enade, utan splittrade i olika samfund och lärotraditioner, kommer vi vara ineffektiva när det gäller att vinna många fler människor för Herren. Jesus har klart och tydligt sagt att det är hans barns enhet och kärlek sinsemellan varandra som kommer att vara det som avgör om världens människor får klart för sig att Jesus verkligen är den som Fadern sände till världen, för att frälsa alla människor (Joh. 13:34f; 17:21; 1 Tim. 4:10). Ingen blir frälst automatiskt, utan var och en av oss behöver i tro ta emot frälsningens gåva och helhjärtat vända om från sitt liv i synd. De kristnas liv är, som någon slagkraftigt poängterat, världens Bibel. Därför är det av största vikt att vi inte gör oss medskyldiga till att människor tar avstånd från tron på Kristus genom att de ser att vi inte älskar varandra, utan dömer varandra och låter bli att samarbeta med varandra på grund av saker som inte är av frälsningsavgörande art. Exempel på sådana saker är synen på tusenårsriket, exakt vad dopet och nattvarden har för innebörd och huruvida alla kristna som blivit döpta i Anden också har gåvan att tala i tungor eller inte. Sådana saker får absolut inte orsaka splittringar mellan pånyttfödda kristna och hindra samarbete oss emellan.

Älskar vi Guds församling uppriktigt? Vill vi vara delaktiga i att enighet och samarbete mellan alla sanna kristna uppnås, för Guds rikes skull. Har vi uppriktig kärlek till andra pånyttfödda kristna, trots att vi inte har samma uppfattning i alla frågor? En gudsman som i allra högsta grad hade en stark kärlek till Guds församling var Samuel Fröhlich (år 1803–1857). För snart 200 år sedan var han med och startade en väckelserörelse i Centraleuropa, som var mycket biblisk. På ett ställe skrev han följande starka ord om sin kärlek till församlingen:

”För mig är livet i sig inte värdefullt. Jag gläder mig dock då Herren genom mig gör saker som ger mina bröder tröst och gagnar deras välbefinnande; ty församlingen är allt för mig och jag vill bringa henne allt jag förmår och jag vill också bli given som ett offer, om det är vår himmelske Faders vilja.” (egen översättning till svenska)

För Samuel Fröhlich var alltså församlingen allt. Han levde till fullo för henne eftersom han visste att hon är Kristi kropp. Allt vad vi gör för församlingen, gör vi för Kristus själv (Matt. 25:40). Att älska församlingen innebär att älska alla bröder och systrar i tron som man har att göra med. Den som älskar gör inget ont mot sin nästa (Rom. 13:10). Då det gäller när vi har med människor att göra som inte är kristna, hur mycket mer gäller inte det när vi har med andra kristna att göra? Amen!

Vad kan vi göra för att få vår kärlek till Herren att växa till?

Det som är helt avgörande för att Gud ska kunna fortsätta göra det verk i oss som han vill göra, är att vi älskar honom och vill göra hans vilja på alla livets områden. Vår kärlek till Gud får inte svalna, utan behöver förbli så stark och het som den var då vi nyligen blivit frälsta och var fyllda av den första kärleken till Jesus. Om vår kärlek till honom är stor, kommer vi också att vilja hålla allt som han har befallt. Men om ens kärlek till Jesus istället är svag, är risken betydligt större att man inte anser att det är så allvarligt att man tillåter sig själv att inte lyda ett eller fler av Herrens bud. Hur kan då vår kärlek till Jesus växa sig starkare, så att vi aldrig mer tar det lätt med någon synd?

1, Tacka Herren varje dag för allt han har gjort för dig. Inled din dagliga bönestund med att tacka Herren för allt han gjort för dig. Tacka honom för att han i sin stora kärlek till dig har förlåtit dig alla dina synder och låtit dig få bli ett av hans barn. Tacka honom också för det eviga livets gåva, för att du har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Tacka också Gud för att han har gett ditt liv här på jorden verkligt syfte och verklig mening. Ingen av oss behöver mer fundera över vad som är meningen med att vi finns till, utan vi vet att vi är kallade att ära Gud och tjäna varandra i kärlek, liksom att vara med och nå andra människor med evangeliets underbara budskap! När vi är fyllda av tacksamhet till Gud för allt han gjort för oss och gett oss, vill vi också tjäna honom och inte bedröva honom genom att fortsätta leka med någon synd. Tacksamhet till Gud är alltså oerhört viktigt att vi har, för att vi ska vara drivna av kärlek till Gud och på så vis kunna säga nej till de frestelser till synd som vi dagligen råkar ut för.

Det andra som är viktigt för att vår kärlek till Gud ska kunna växa till är att vi lär känna honom bättre. Genom att inte bara ha en vag och abstrakt förståelse av hurdan Gud är, utan även få en djupare insikt om hur Gud har handlat i historien, blir det lättare för oss att älska honom för att han är den han är. Även Guds lagar uppenbarar hur god Gud verkligen är. Jag kan inte sluta fascineras av Jesu bud i Bergspredikan. De är uttryck för Guds fullkomliga kärlek, som han visar även mot sina fiender. Ingen av oss kan älska sina fiender, men Gud gör det och han kan ge oss nåd att kunna göra det. Allra bäst lär vi känna hurdan Gud är genom att grundligen studera Jesu liv, lära, gärningar och offer av sin egen kropp och sitt eget blod på korset för vår frälsnings skull. I Hebr. 1:3 står det att Guds Son, det vill säga Jesus Kristus, är Guds härlighets återsken och hans väsens avbild. Genom att studera evangeliernas skildringar av Jesu liv, lär vi även känna Gud Faderns goda och fullkomliga karaktär. Jesus är ett med sin Fader (Joh. 10:30) och allt han gör och säger är i harmoni med Faderns väsen och karaktär.

Fadern älskar alla förlorade människor och gör allt för att föra dem tillbaka in i en god relation med sig. Därför handlade Jesu liv på jorden om att föra syndare till tro, omvändelse och trons lydnad av Guds goda bud. Om alla människor följde Kristi lag, skulle ingen mer ondska förekomma i världen. Alla krig, konflikter, bedrägerier, stölder, övergrepp, orättvisor och äktenskapsbrott skulle upphöra. Om alla människor tog emot frälsningen från alla synder och nåden att leva ett nytt liv i kärlek och helighet, skulle jorden förvandlas till paradiset. När jag tänker på det, inser jag hur oerhört kärleksfull och god Gud verkligen är. Han vill att alla människor ska bli frälsta, satta fria från syndens makt och ge oss alla evigt liv! Han vill föra alla ur mörkrets välde och leda alla in i sin Sons rike av rättfärdighet frid och glädje i den helige Ande! Frågan är dock: Vill vi ha den skatten, eller älskar vi synden och vill leva vidare i själviskhet? Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad, men han tvingar ingen att bli medborgare i sin Sons rike. De som inte vill ta emot Guds kärlek och bli befriade från sin själviskhet, låter Gud vara. De kommer dock att på domens dag drabbas av hans vrede och rättvisa straff för alla sina synders skull.

Jag vill i detta sammanhang också understryka hur viktigt det är att var och en av oss avsätter tid varje dag till bön och bibelläsning. Tron växer till när vi matar oss med Guds ord. Våra andar och själar behöver dagligen näring genom Bibelns undervisning på samma sätt som våra kroppar behöver mat. Om du känner att det är trögt att komma igång med att läsa Bibeln varje dag, be då Gud att han bryter motståndet mot det. Kom ihåg att han kommer att ge dig allt som du ber honom om som är i enlighet med hans vilja (1 Joh. 5:14-15). Vi vet att han vill att vi ska mata oss med hans ord varje dag och bara vi själva vill komma igång med bibelläsningen på allvar, så kommer han att bryta motståndet mot det. Han vill också lära dig att be, på samma sätt som Jesus lärde sina lärjungar att göra det. Nyckeln är dock att vi själva har en stark vilja att komma närmare Gud och lära känna honom bättre och bättre. När jag själv var ny i tron förstod jag snart att det är väldigt viktigt att läsa Bibeln för att växa till i tron, men jag kände ett motstånd mot att komma igång med det. Då bad jag om att Gud skulle ge mig mycket hunger efter hans ord och den bönen besvarade han! Sedan dess har Bibeln varit mitt största intresse.

Gud tvingar ingen av oss in i en närmare relation med sig, utan vår vilja att komma honom närmare måste vara förhanden. Jag själv känner ibland motstånd mot att be, men om jag då ber Gud att han ska hjälpa mig att be, besvarar han den bönen varenda gång! Jag kan också vittna om att det är mycket uppbyggande och härligt att be och jag känner starkt att jag blir andligen uppbyggd av det. Många kristna kan också vittna om att det är mycket lättare att säga nej till frestelser att synda när man precis har bett. Men, du kanske tänker att du inte har nog med tid till att be längre stunder? Ett tips om så är fallet är att avstå från något som upptar en del tid, till exempel ett mål mat eller ett träningspass, och ägna den stunden åt att be istället.

Guds ord säger också att vi ska låta oss uppfyllas av Anden. När vi ber fylls vi av Anden och hans kraft och liv. När vi är mycket fyllda av Anden och drivna av honom, är det mycket lättare att göra det rätta i olika situationer än när vi inte är det. Med hjälp av Anden kan vi döda alla kroppens onda gärningar och istället handla i kärlek i alla lägen. Anden står alltid till vårt förfogande och bara vi ber om hans hjälp i olika situationer, så kommer vi få den. Även Anden är Gud och delar Faderns och Sonens goda karaktär. Han är dock också en person, som man kan bedröva. I Ef. 4:30 står det: Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag. Därför är det mycket viktigt att vi aldrig leker med synden och ägnar oss åt saker som bedrövar Anden. För att han ska kunna hjälpa oss att bli lika Jesus, måste vi av fri vilja samarbeta med honom. Följ Jesus av hela ditt hjärta så kommer han leda dig på rätta vägar för sitt namns skull (Ps. 23:3). Amen!

Dopets innebörd

Dopets innebörd

Det kristna dopet är en förordning som Jesus Kristus självt gett sin församling (Matt. 28:19). Det är möjligt att dopet är den förordning eller lära som orsakat allra mest kontrovers och splittring mellan bekännande kristna under kyrkans historia. Jag själv har under flera år brottats med frågan om dopets innebörd. Som bebis blev jag döpt i den Svenska Kyrkan år 1990. Trots det upplevde jag som 20-åring en inre maning att låta döpa mig, sedan jag fått en stark personlig tro och omvänt mig från mitt liv i synd. Den 22 oktober 2010 blev jag döpt som vuxen och minns dagen för mitt troendedop med stor glädje!

Året därpå började jag studera Bibeln på ett lutherskt teologiskt läroverk. Efter ett år av studierna där hade jag tagit till mig de lutherska argumenten för tron att bebisar bör döpas, trots att jag själv hade låtit döpa mig som vuxen. Kort därefter blev jag aktiv i en konservativ luthersk församling. Den helige Ande lät mig emellertid inte få frid som lutheran. Därför fortsatte jag emellanåt att läsa om barndopet och argumenten för och emot det. Det var under den tiden som jag började få ett stort intresse för 1500-talets döparrörelse (anabaptisterna). Tusentals av dem blev mördade på grund av sin övertygelse att barndopet är ogiltigt och därför lät döpa sig som vuxna. Ledare inom såväl den romersk-katolska som de nya protestantiska kyrkorna gav sitt bifall åt myndigheternas hårda förföljelse av döparna. Jesus sa att man kommer att kunna känna igen de falska profeterna på den dåliga frukt de bär (Matt. 7:15-20). Jesus sa också till sina lärjungar att ”… den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.” (SFB 1998) Luther, Zwingli och andra reformatorer som stödde förföljelsen av döparna trodde faktiskt att de därmed tjänade Gud, eftersom de ansåg att anabaptisterna var heretiker som vilseledde andra i andligt avseende.

På grund av saker jag läste om döparnas hängivna efterföljelse av Jesus i vardagslivet, liksom deras villighet att gå i döden för sin övertygelse, började jag få mer och mer tvivel över riktigheten i att döpa små barn. Om det vore sant att det är rätt att döpa bebisar, hur kommer det sig då att flera av dess förespråkare burit så mycket dålig frukt i historisk tid? Ett viktigt kännemärke för den sanna kyrkan är att den är en lidande och förföljd kyrka (Matt 5:10-12; John 15:18-20; 16:1–3; Rom 8:35-36; 2 Tim 3:12; Rev 12:17 m.fl.). Sanna kristna förföljer inte andra människor, utan gör gott mot alla, till och med sina fiender (Matt. 5:38-48; Luk. 6:27-36; 1 Thess. 5:15 m.fl.). Kunde det i själva verket vara så att det var döparna som var Jesu sanna efterföljare, medan deras förföljare var de verkliga heretikerna?

Låt oss nu närmare studera vad Bibeln lär om dopets innebörd. Är dopet enbart en symbol för ens tro och överlåtelse till Kristus, eller ger Gud verkligen nåd och andlig kraft genom det? Vi börjar med en text som ofta inte uppmärksammas så mycket då frågan om dopets innebörd kommer på tal, nämligen Hebr. 6:1-2a:

”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna av Kristi lära och sträva vidare mot fullkomligheten. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och med tro på Gud, med läran om dop…” (SRB 2016)

Det första vi bör notera är att dopet är en av grunderna i Kristi lära och att det, tillsammans med tron och omvändelsen, är det som gör en kristen. Dopet är således ingen sekundär sak, utan det utgör början på varje troendes vandring med Kristus som hans efterföljare.

Vi kan inte i denna korta text behandla alla texter som har relevans för att avgöra frågan om vad dopets innebörd är, utan vi avgränsar studien till vad vi kan lära oss av skildringarna av dop i Apostlagärningarna:

När de hörde detta, fick de ett styng i hjärtat och sa till Petrus och de andra apostlarna: Män och bröder, vad ska vi göra? Då sa Petrus till dem: Omvänd er och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni ska få den Helige Andes gåva. … De som då med glädje tog emot hans ord lät döpa sig, och så ökades församlingen den dagen med omkring tre tusen själar. (Apg. 2:37-38,41, SRB 2016)

Då Petrus på pingstdagen hade förkunnat att Jesus är Messias, vilken blivit dödad av judarna men på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda, blev de judar som hörde honom överbevisade om synd och ställde Petrus frågan vad de var tvungna att göra. Han svarade dem att de var tvungna att omvända sig och låta sig döpas ”till syndernas förlåtelse.” De som i tro tog till sig hans ord lät sig också döpas. Notera att vi även i denna text är tro, omvändelse och dop nämnda i skildringen av hur människor blir kristna. De har tillsammans betydelse för att den nya födelsen ska komma till stånd och Gud har lovat att de som går igenom dem ska få motta den helige Andes gåva.

Om man läser Apostlagärningarna noggrant, märker man att tron ibland lyfts fram som avgörande för mottagandet av frälsningen (10:43; 13:38-39; 15:7–11; 16:30-31; 26:18). Av andra ställen framkommer det att omvändelsen är nödvändig för att bli frälst (3:19; 5:31; 11:18; 26:20). Slutligen märker man att även dopet omnämns i samband med skildringarna av hur man blir förlåten och renad från sina synder (Apg. 2:38; 22:16). Hur bör vi förstå detta? Säger Bibeln emot sig själv genom att innehålla motstridig information om hur man blir frälst? Svaret är NEJ! Att dopet, tillsammans med tron och omvändelsen, är något som har betydelse för hur man blir frälst, är inte i högre grad en motsägelse än det vi läser i följande berömda verser från Romarbrevet 10(:9–10):

För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. För med hjärtats tro blir man rättfärdig, och med munnens bekännelse blir man frälst. (SRB 2016)

Av dessa verser framkommer det alltså att man blir rättfärdig genom hjärtats tro och frälst genom munnens bekännelse att Jesus är Herren. Således är såväl tron som bekännelsen viktiga och nödvändiga för frälsningen. En tro som inte driver en till att bekänna att Jesus är Herren är alltså inte en frälsande tro. Om vi inte vill förkasta Rom. 10:9–10, bör vi inte heller förkasta Apg. 22:16, där följande står:

Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. (SFB 1998)

Av denna vers framgår det tydligt att då man i tro åkallat Herrens namn om frälsning (Rom 10:13) ska man också låta sig döpas för att få sina synder borttvättade. Detta påminner mig om 1 Petr. 3:20-21, där Petrus jämför dopet med syndaflodens vatten, vilket räddade Noa och hans familj undan sin tids onda värld. Lägg märke till att Petrus inte skriver att det var arken som räddade dem, utan vattnet. Vattnet räddade således Noa och hans familj såtillvida att det förstörde den syndfulla värld som de hade levt i. På samma sätt blir vi frälsta genom dopet från synden, döden, den här onda världen och djävulen. Frälser då dopet oss automatiskt? Nej, Petrus förklarar att dopet är ”en bön till Gud om ett gott samvete, genom Jesu Kristi uppståndelse” (SRB 2016). Av andra texter framgår det tydligt att tron på Kristi utgjutna blod är av avgörande betydelse för att man ska få ett renat hjärta och samvete (Apg. 15:9; Rom 3:21-25; Hebr. 9:14; 10:22).

Dopet kan inte i sig självt frälsa någon, det vill säga om den som döps inte har en egen och frälsande tro. Detta faktum reducerar dock inte dopet till en symbolhandling, som bara symboliserar den frälsning som den som blir döpt redan fått del av genom tron. Gud är i högsta grav verksam i dopet och ger däri den troende nåd att dö bort från sin syndfulla natur och uppstå med Kristus till ett nytt liv, vilket är kännetecknat av helighet och lärjungaskap (Rom. 6:2–6). Vi får inte hamna i vare sig det ena eller det andra diket. Det ena diket i fråga om dopets innebörd är sakramentalism, vilket innebär att man tror att dopet i sig självt ger del av frälsningen. Det andra diket är den rent symboliska förståelsen av dopets innebörd (en från början gnostisk idé), vilken förnekar att Gud är verksam i dopet när troende och omvända människor blir döpta.

Men är den syn på dopets innebörd, som författaren till denna artikel argumenterar för, verkligen den syn som de första kristna hade? Trodde de tre första generationernas kristna samma sak om dopets innebörd? Låt oss läsa tre vittnen i frågan:

Ur Barnabasbrevet, troligtvis skrivet mellan år 70 och 130 e.Kr.:

De [Israel] tar inte emot dopet som ger förlåtelse för synderna utan vill inrätta något eget åt sig. … Saliga är de som satt sitt hopp till korset och stigit ner i vattnet. … Det betyder att vi stiger ner i vattnet fulla av synder och orenhet men stiger upp med frukt i hjärtat genom att vi äger fruktan och hopp till Jesus i anden. (ur sidorna 175–176 i DE APOSTOLISKA FÄDERNA, Artos 2006)

På ett ställe i skriften som kallas ”Hermas Herden,” som skrevs senast omkring år 150 e.Kr., står det:

”Herre”, sade jag, ”jag vill fråga dig om mera.” ”Säg det,” sade han. ”Jag har hört, herre, sade jag, ”av några lärare att det inte finns någon annan bot än den som skedde när vi steg ner i vattnet och tog emot förlåtelse för våra tidigare synder.” (s. 253 DAF)

Omkring år 150–160 e.Kr. skrev Justinus Martyren bland annat följande om dopets innebörd, och om vilka som kan döpas:

För att vi inte ska förbli nödvändighetens och okunnighetens barn, utan bli valets och kunskapens barn, och i vattnet erhålla förlåtelse för tidigare begångna synder, uttalas över den som väljer (min understrykning) att bli född på nytt, och har omvänt sig från sina tidigare synder, Gud Fadern och Herren över universums namn … Och i Jesu Kristi namn… Och i den Helige Andes namn. (egen översättning från engelska, hämtat från sida 471 ur A Dictionary of Early Christian Beliefs, ed. D. Bercot, Hendrickson Publishers 1998)

Men vad lärde då de tidiga döparna om dopets innebörd, de som gick i döden för övertygelsen att det bara är personer som tror och omvänt sig från alla sina synder som kan bli döpta och medlemmar i kyrkan? Hade inte de en rent symbolisk syn på dopets innebörd? Det stämmer visserligen att de allra första anabaptisterna, som startade rörelsen i Zürich i januari år 1525, hade en symbolisk förståelse av dopets innebörd. Anledningen till det var antagligen att de var påverkade av Zwinglis symboliska dopsyn. En del av dem hade nämligen varit delaktiga i hans reformationsverksamhet. Det verkar dock inte som att den rent symboliska dopsynen var den enda som förekom inom den tidiga döparrörelsen (översättningarna till svenska är mina egna), vilket bland annat följande citat tyder på:

Peter Riedemann, som var biskop i nuvarande Tjeckien, skrev bland annat följande år 1540:

”I och med att en persons synder lämnas bakom och blir förlåtna i dopet, och församlingen har nyckeln, bör dopet äga rum inför församlingen.” (sida 111 ur Peter Riedemann´s Hutterite Confession of Faith, Herald Press 1999).

Från debatten mellan tidiga döpare och reformerta teologer i Bern år 1538, kan man läsa följande intressanta citat:

”På liknande sätt är det med dopets sigill i det nya förbundet. Här har ingen åldersgräns på åtta dagar fastställts, utan var och en som tror och är döps ska bli frälst. Därför ska var och en som har ånger och sorg över sina synder och omvänder sig bli döpt för sina synders förlåtelse…” (sida 180 ur Anabaptism in Outline: Selected Primary Sources, Herald Press, 1981)

Artikeln om dopet i Schleitheimbekännelsen, den första trosbekännelsen inom döparrörelsen, skriven år 1527, är formulerad på ett sätt som är förenligt med en hög syn på dopets innebörd, alltså att dopet inte enbart är symboliskt:

”Dopet ska ges åt alla dem som har blivit lärda omvändelse och förbättringen av livet och verkligen tror att deras synder blivit borttagna genom Kristus, och åt alla dem som önskar vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravna med honom i döden, så att de må uppstå med honom…” (Ibid. s. 168).

Frälst av nåd allena, tro allena?

Frälst av nåd allena, tro allena?

Inledning

I det kristna trossystemet finns det en aspekt som ofta förbises: relationen mellan nåd, tro och lydnad. ”Frälst av nåd allena” och ”tro allena” är av många sedda som självklarheter som man absolut inte får förneka, ty man vill inte stå bakom en heretisk gärningslära. Det som inte alltid betonas kring detta ämne är hur denna nåd, som ges fritt och utan villkor, faktiskt påverkar vår livsstil. Att bli född på nytt är utan tvekan en gåva som inte kräver egna prestationer utan är något man får ta emot genom som en oförtjänt gåva genom Jesus Kristus, men vad händer med lydnaden? Kan vi verkligen säga att vi är i Kristus om vi inte följer hans bud? Låt oss dyka ner i detta tankegods och se vad det innebär att leva ett liv präglat av lydnad, som en naturlig följd av den nåd vi mottagit.

Gåvan av nåd

Nåden är en evigt dyrbar skatt och oförtjänta gåva vi kan få. Den erbjuder oss en plats i Guds rike, oavsett våra misstag och synder. I Romarbrevet 3:23–24 står det klart: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de rättfärdiggörs utan egen förtjänst, genom hans nåd, i Kristus Jesus.” Här talas det om en fullständig försoning genom Guds förtjänst allena – en ny födelse som inte kan köpas eller förtjänas av någon människa.

Men det är viktigt att förstå att nåd inte är en licens för laglöshet. Många har tagit miste på denna centrala punkt. Att bli frälst innebär att vi blir nya skapelser i Kristus, men vad kräver detta av oss, efter det att Guds har utfört sitt verk inom oss? Nåden, som ett livsbejakande koncept, kan inte stå ensamt. Den kallar på respons, och denna respons kommer i form av lydnad.

Lydnad som något livsviktigt

Lydnad är inte ett sätt att förtjäna Guds kärlek, utan ett resultat av att Gud först har älskat oss. Jesus säger i Johannes 14:15: ”Om ni älskar mig, håller ni mina bud.” Här framträder sambandet mellan vår egen kärlek och lydnad som en fundamental del av den kristna vandringen. Vår lydnad blir ett uttryck för vår tro, ett nödvändigt resultat på den förvandling som skett i våra liv. Vi kan inte bara ta emot nådens gåva och sedan vandra våra egna köttsliga vägar i olydnad, ty då älskar vi inte Gud.

Att leva ett liv i lydnad är en aktiv handling, en ständigt pågående process av att följa Kristus och hans vägledning. Detta är en verklighet som många moderna så kallade kristna tycks ha glömt. Det talas ofta om nåden som enbart en oförtjänt inbjudan till gemenskap, men det finns också en andra sidan av myntet av denna inbjudan: vi är sedan kallade, och befallda, att leva i enlighet med det nya sätt som Kristus beordrar oss att följa.

En frukt av förvandling

I Galaterbrevet 5:22–23 listas den helige Andes frukt, vilket visar hur den helige Ande arbetar i oss för att forma vår karaktär och våra handlingar. Denna frukt är resultatet av att vi förblir i Kristus och lyssnar till hans ledning. Om vi på allvar vill kalla oss kristna, borde vi stå bakom att vår tro, om vi verkligen ska komma till himlen i slutet, är en tro med gärningar – gärningar som är ett resultat av att vi oförtjänt har blivit födda på nytt/blivit Guds barn/fått ta emot Guds helige Ande/kommit in i Guds rike osv, och inte för att förtjäna detta.

Många kan kanske invända och säga att lydnad är en form av lagiskhet, men har då missförstått den nytestamentliga läran. Så här:

Läran att frälsningen är allena av tro och nåd så som protestantismen normalt förstår den är väldigt tveksam. Ja, man blir initiellt frälst utan några egna prestationer i tron, omvändelse och dopet genom Jesu förtjänst, vilket inte ska räknas som egen prestation. Men för att bli slutgiltigt frälst, att spendera evigheten i himlen/uppstå till liv när Jesus kommer tillbaka etc, krävs lydnad.
När det talas om gärningar i Romarbrevet/Galaterbrevet, så talar det åtminstone till stor del om gärningarna i Mose lag. Paulus talar å andra sidan inte emot om att lyda Jesus skulle vara en dålig ”lagiskhet”, vilket helt hade gått emot Jesus lära om efterföljelse i evangelierna.

Det handlar om att bejaka den nya identitet vi fått i Kristus och att låta den präglas av vår kärlek till honom. När vi förstår att sann tro för med sig lydnadsgärningar när man är kristen, inser vi att man ska leva ut den livsstil som hör till Guds vilja.

Att vandra i nåd och lydnad

Det är möjligt att navigera genom livet i en balans mellan nåd och lydnad. Skrifterna ger oss kompass så att vi kan förstå koncepten på rätt sätt . Vi kan inte låta oss ledas av en missuppfattning om att nåden separerar oss från allt eget ansvar, ansvar att lämna synden bakom oss och att vandra i Guds heliga Ande/lyda Kristi och övriga nytestamentliga undervisningen. Att förbli i Kristus, som Jesus säger i Johannes 15, innebär en aktiv och medveten strävan efter att följa hans exempel.

Detta är en kallelse till djupt och personligt engagemang. Lydnaden i vår tro är inte en regel som begränsar oss; den är en verklighet som får oss att växa och blomstra i vår relation med Gud. Att lyssna på hans ord och följa hans bud skapar en struktur där vi kan blomstra som människor och troende.

Avslutning

Att ha blivit frälst av nåd allena och tro allena är en korrekt och underbar sanning, till Herrens ära allena. Men vi måste också förstå att denna frälsning kallar på vår respons. Lydnad är inte ett villkor för att gå från andlig död till liv, utan en frukt av den nåd vi redan har fått. Det är en livsstil som återspeglar den förvandling som skett inom oss.

Genom att leva i lydnad som en kärleksfull respons på Guds godhet och som ett krav för att få spendera evigheten i himlen i slutändan, kan vi verkligen förverkliga Guds vilja för våra liv. Låt oss sträva efter att vara trogna i våra handlingar, att vara reflektioner av Kristus i en värld som desperat behöver hans ljus. Att leva ut vår tro genom lydnad är inte bara en plikt; det är någonting fantastiskt och välsignat som för med sig ljus mitt i en mörk värld.

Mycket av innehållet är AI-genererat

Alla folk blir ett folk i Kristus

Jag har också andra får, som inte hör till detta fårahus. Dem måste jag också leda, och de ska
höra min röst, och det ska bli en hjord och en herde. – Joh. 10:16 (Svenska
Reformationsbibeln 2016)
Jesus kom till vår jord för att skapa fred, såväl mellan Gud och oss människor, som mellan oss
människor sinsemellan. I Ef. 2:14-16 står det:
För han är vår frid. Han har gjort de båda till ett och har brutit ner skiljemuren, då han i sitt
kött tog bort fiendskapen, nämligen lagen med dess bud och föreskrifter, för att han av de två
skulle i sig själv skapa en ny människa och så skapa frid. Så skulle han försona de båda med
Gud i en kropp genom korset, sedan han genom det hade dödat fiendskapen. (SRB 2016)
Den splittring, strid, det hat och de krig som råder i världen mellan människor och länder, får
ett slut i Jesus Kristus och hans rike. Det tillstånd av fred, kärlek och harmoniska relationer
som i all evighet kommer råda mellan Gud och alla de människor som når fram till den
slutliga frälsningen, ska också råda mellan alla pånyttfödda kristna i den här världen. Jesus
kom för att en gång för alla göra djävulens gärningar om intet. Detta gäller i synnerhet alla
krig, splittringar, konflikter och allt hat mellan människor. Alla folk, såväl judar som
hedningar, blir i Kristus ett folk. Guds vilja och plan är att alla som tillhör Jesus Kristus ska
vara ett i honom. Han vill inte ha flera brudar, utan en enda Kristi brud. Idag är emellertid inte
kristna enade med varandra, utan splittrade i tusentals samfund och rörelser. Människor blir
förvirrade av allehanda röster och läror, vilka inte är i enlighet med den tro som en gång för
alla överlämnades åt de heliga. Villolärare bedrar dem som inte har tillräckligt mycket kärlek
till sanningen i sina hjärtan.
Tyvärr är det dock inte bara falska kristna som inte kan hålla sams, utan många pånyttfödda
kristna. Detta beror bland annat på att kristna inte bara har Jesus Kristus själv som Herde. Vi
följer alltså inte bara Jesu lära och exempel i våra liv, utan alla möjliga mänskliga läror och
tillägg till Guds ord. Conrad Grebel, som var med och startade den anabaptistiska
väckelserörelsen, skrev år 1524, i ett brev till en vilseledd kristen ledare, bland annat följande
tänkvärda ord:
”Vi ber och förmanar dig därför som en broder, I namnet, kraften, Ordet, Anden och
frälsningen som kommer till alla kristna genom Jesus Kristus, vår Mästare och Frälsare, att
allvarligt söka att bara predika Gud ord orubbligt, att enbart etablera och försvara gudomliga
sedvänjor, att betrakta som gott och riktigt endast det som kan beläggas klart och tydligt i
Skriften, och förkasta, hata och förbanna alla system, ord, sedvänjor och alla människors
åsikter, till och med dina egna.”
Ingen ledare eller församling har rätt att gå utöver vad som står skrivet i Guds ord. Om man
kräver att alla medlemmar i en församling, eller i ett helt samfund, ska lyda bud och
föreskrifter som inte går att finna i Bibeln, gör man samma sak som fariseerna och de
skriftlärda gjorde på Jesu tid. Därför sa Jesus, efter att vid ett tillfälle ha konfronterat dem
angående de bud och tillägg till Guds ord som de hade infört:
Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, ska ryckas upp med roten. Låt dem
vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, så faller de båda i
gropen. – Matt. 15:13f (SRB 2016)

Guds folk får inte ha olika krav för församlingsmedlemsskap eller tillträde till
nattvardsbordet. Ingen människa har, under hela kyrkans historia, haft rätten att införa krav
som Jesus själv och hans apostlar inte krävde för få bli döpt och medlem i församlingen. Låt
oss alltså se till att vi inte bidrar till att Guds folk förblir splittrat. Låt oss förvissa oss om att
vi inte har infört eller inför något krav för församlingsmedlemsskap, varken något läromässigt
krav eller något bud, som inte går att belägga i Guds ord. Låt oss också främst betona Kristus
och efterföljelsen av honom.
Kvällen före sitt lidande på korset bad Jesus, med bland annat nedanstående ord, att alla som
kommer till tro på honom ska vara ett i honom. Notera att anledningen till att det är så viktigt
att pånyttfödda kristna är enade med varandra är att världen ska tro på att Jesus verkligen är
den Frälsare som Fadern har sänt till oss människor! Den enhet som Jesus syftade på kan inte
handla om enbart en ”mystisk” och andlig enhet, som många vill göra gällande. I och med att
Jesus nämner att anledningen till att de kristna ska vara enade är ”att världen ska tro att du har
sänt mig,” måste den enhet han ber om mellan dem som tror på honom handla om en enad
församlingsrörelse, som tillsammans verkar för att sprida evangeliet. Om världen ser att vi
kristna verkligen älskar varandra och verkar tillsammans för Guds rikes utbredning, kommer
många fler människor bli frälsta.
Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på
mig, att de alla ska vara ett, såsom du Fader är i mig, och jag i dig, att också de ska vara ett i
oss, för att världen ska tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag
gett dem för att de ska vara ett, liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, för att de ska bli
fullkomligt till ett, och för att världen ska förstå att du har sänt mig och att du har älskat dem
såsom du har älskat mig. – Joh. 17:20-23 (SRB 2016)

Varför bejaka den radikala anabaptismen?

Anabaptism – vad är då det? Skulle man fråga troende i en vanlig frikyrka, så skulle de flesta säkert inte ens känna till anabaptismen. Ändå är anabaptismen från 1500-talets Europa en historisk rörelse inom Kristendomens historia på många sätt och vis, en rörelse som tände upp den åtminstone delvis slocknande elden gällande läran om troendedop och separation mellan kyrka och stat.

Historisk bakgrund om anabaptismen

Anabaptismen uppstår i Schweiz på 1500-talet, främst i Zürich.
Tre ledare framträder: Conrad Grebel, Felix Manz och Georg Blaurock.
De bryter med reformatorn Zwingli, vill gå längre i sin tro.
Målet är att återvända till Jesu ursprungliga lära.
Troendedop är centralt, de tror att endast troende ska döpas.
De förespråkar fred och separation mellan kyrka och stat.
Deras radikala idéer leder till förföljelse av både katoliker och protestanter.

Anabaptism en tillbakagång till ursprunglig Kristendom

Väldigt mycket har gått snett inom Kristendomen. För att dela en analogi kring vad jag hört från den anabaptistiska kyrkohistorikern David Bercot – att ju närmare ett vattendrags rena källa du kommer, desto renare är vattnet, eftersom vattendraget inte hunnit samla på sig massa slaggmaterial längst vägen. Så är det också många gånger med kyrkans historia, att ju närmare nytestamentlig tid du kommer, desto renare är ofta lärorna och livsstilen bland de kristna.

Jesus lära är för alla kristna (Matt 28:20), och kyrkohistorien lär oss att också kyrkans fortsättningsvis kort efter nya testamentets tidsram generellt sätt fortsatte att vara äkta i sin efterföljelse till Jesus i helighet och tro. Man tog Jesus och apostlarnas ord i Nya Testamentet på väldigt stort allvar, och sopade inte Kristi lag under mattan. Men ju längre tiden gick i kyrkohistorien, ju mer felaktigheter samlade kyrkan tyvärr på sig. Som exempel på vattendrags-analogin, så är det en väldig skillnad på vad väldigt tidiga kristna skrifter från Klemens från Rom, Polykarp, Barnabas och Theophilos från Antiochia utlägger, som alla härstammar från innan 200-talet e.Kr, där jag inte kan bekräfta något vara felaktigt, och jämföra med allmänna skrifter från troende på 400-talet e-kr, där många nya främmande läror hade kommit in. Går man längre fram i kyrkohistorien så blir det bara ännu värre.

Och där är anabaptismen en återgång till ett renare vattendrag, ett snäpp tillbaka. Och inte säger jag att anabaptismen under 1500-talet hade genomfört en fullständig reform till en totalt nytestamentlig modell av kristen tro och lära, men man hade kommit en bra bit på vägen, och delade betydligt större likheter med hur det kristna livet såg ut så tidigt som 100-talet e-Kr än såväl Romersk katoliker, Ortodoxa och Protestanter.

Följer man anabaptismen ännu längre i historien så finner man ännu fler härlighetsreformer som anammats ibland troende än vad jag funnit under reformationsperioden på 1500-talet, som handpåläggningen för helige Ande och tillbakagång till användning av Septuagintan.

Halleujah!

So what about anabaptism i vår tid?

Anabaptismen var i forna Europa en djupt kontroversiell rörelse, med förföljelser under århundranden efter århundranden. Många anabaptister sökte sig bort från förföljelsen i Europa, med en väldigt stor andel immigranter till USA, där det fanns en större tolerans för anabaptismen. Detta har lett till att USA idag ligger i centrum för den anabaptistiska rörelsen, medan vi i Europa tyvärr i stort blivit av med många av våra radikala lärljungavänner, och tyvärr kanske Europa bland anabaptister ibland idag ses som ett intressant museum för det som en gång var, snarare än en plats att inta med storm på nytt igen!

Trots det tragiska läget så är det inte helt släckt med den konservativa anabaptismen i Europa. Det finns fortfarande konservativa grupper, likt den grupp som svenske brodern Christian Martinsson tillhör nere i Österrike, och en annan mennonitisk församling i Danmark.

Här är några kartor där man kan leta efter anabaptistiska församlingar i sitt närområde:

Church Finder | Pilgrim Ministry

Find a Plain Anabaptist Church – Plain News

Man kan också testa att skriva i kontaktformulär på anabaptistiska sidor, och fråga om de kan hjälpa till att ansluta en till anabaptistiska troende på ett eller annat vis. Det var faktiskt så jag fick kontakt med min första anabaptist på nätet, och en dörr kan leda in i en annan.

Vilka anabaptistiska grupper är sundast?

Kanske har du hört talats om grupper såsom Amish och Mennoniter. Amish är kända för sin häst och vagn-livsstil, och för att vara ålderdomliga i sitt användande av teknologi (det finns starka traditionalistiska seder i mycket av anabaptismens värld men inte alla lever på sådant sätt).

De generella aktiva huvudgrenarna inom anabaptismen kan troligt kunna sägas vara:

Tidigast:

Amish
Hutteriter
Menoniter

Äldre:

Schwarzenau Brethren
River Brethren
Bruderhof
Apostolic Christian Church

Jag är själv ingen expert inom åtminstone alla dessa grenar, långt ifrån, men skulle jag lägga mer energi i att rangordna konservativa inriktningar av dessa utifrån min egen förståelse av hur nära de reflekterar/har reflekterat den nytestamentliga läran (notera, inte livsstil), så skulle jag kanske landa någonstans så här, från sundast (topp) till botten:

Schwarzenau Brethren/Apostolic Christian Church
River Brethren
Mennoniter
Bruderhof, Amish, Hutteriter

Med det sagt så är det troligt bäst att starta fristående anabaptistiska församlingar snarare än att plantera samfundliga, eftersom man tenderar att bli mer fri att trosmässigt uttrycka sig i biblisk form allena, utan påtryckningar om att anamma olika sorters traditioner.

Anabaptismen som en av flera reformrörelser

Med det sagt så är inte anabaptismen den enda intressanta rörelsen/form av Kristendom att blicka tillbaka på som ett försök att återvända till nytestamentliga trosuttryck, utan snarare en utav flera. Anabaptismen får sin plats i historieboken tillsammans med exempelvis den keltiska kyrkan, valdenserna och maranatarörelsen som trosinriktningar som ofta uttryckt sig på annorlunda vis än det som i tidsandan är betraktat som vedertagna sanningar, där förmedling av Ordets enkelhet snarare än progressivt framtagna kyrkodogmer och andra felaktigheter legat på församlingsledares och missionärers läppar, ofta i förföljelse, och det vad jag sannerligen hoppas, en sann förnyelse av salt och ljus mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, till Herrens den Underbares ära och pris.

/Simon Isaksson

Guds Rike – en andlig verklighet!

När vi tänker till kring anledningen till att Jesus kom till den här världen så kan vi komma att tänka på flera olika orsaker; till exempel att människan skulle få syndernas förlåtelse, att mänskligheten skulle bli frälst från djävulens våld, att vi människor skulle kunna få en utväg undan helvetet i Jesu namn och blod, att vi skulle bli andligt levandegjorda genom Guds helige Ande, och så vidare. Dessa är alla korrekta och evangeliska sanningar, men en väldigt central del av evangeliet, om inte den mest centrala, är att Jesus kom för att etablera sitt eviga rike, att befästa Davids tron i härlighet för evigt, där han själv regerar som konung och herre.

I evangelierna så undervisade Jesus totalt sett MER om Guds rike än om syndernas förlåtelse genom Jesu blod, pånyttfödelsen, frihet från djävulen, etc. Faktum är att inget annat budskap förkunnades mer frekvent än evangeliet om Guds rike. Själva grundtemat i evangelierna kan troligt sägas vara just om detta – att himmelriket har kommit i Kristus!

Totalt sett nämner Jesus pånyttfödelsen ca: 2-3 gånger

Totalt sett nämner Jesus frälsningen ca: 5-10 gånger

Totalt sett nämner Jesus Guds rike ca: 80-100 gånger

Förkunnelsen om Riket är en lära som förmedlats sedan ”urminnes tider” – långt innan Jesu födelse i form av profetior i Gamla testamentet, kort innan Jesus blev döpt av Johannes Döparen, och sedan efter Jesu uppståndelse och upptagande i härlighet. Notera detta: Guds älskade Sons rike förmedlades inte endast till lärjungarna som av hebreiskt påbrå, utan även direkt till hedningarna i form av flera utav de nytestamentliga breven (läs gärna 1 Kor 4:20, Kol 1:13, Upp 1:9 som referenser här).

Guds rike är, som rubriken anger, en verklighet, någonting faktiskt! Guds rike har en faktisk herre och konung, med faktiska medborgare och faktiska lagar. Precis som Israel i gamla dagar, som existerade som en faktisk stat, platsen där den levande Guden YHWH hade sin boning, så gäller detsamma idag för Guds rike. En konkret skillnad är dock att Guds rike, det nya riket dit människan kan ansluta sig för att bli en del av Guds suveränitet, denna gång är av direkt andlig karaktär. Luk 17:20-21 (SFB98): ” Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er.”

Så, vem får träda in i detta Rike? Jesus lärde själv att: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” (fr Joh 3:3). Guds rike är ingenting vi föds in i naturligt, så som vi föds in i de jordiska rikena vid våra fysiska födelser. Utan Bibeln lär att en människa måste bli förvandlad på insidan för att kunna se Guds rike, man måste bli en ny skapelse i Kristus genom tro, omvändelse och dop. Endast de som dör bort från sin syndiga gamla människa och låter sig uppstå med Kristus blir satta i Guds rike. Vi kan inte vara befläckade av synd om vi ska komma inför Gud i detta rike, utan måste bli renade av Jesus dyrbara blod och få ta del av den helige Ande. Detta är väsentlig sanning som djävulen absolut inte vill att vi ska känna till.

Som jag nämnde tidigare i artikeln så har Guds rike faktiska lagar. Min käre broder och medarbetare i Guds rike, Christian Martinsson, har skrivit en bok om Bergspredikan som heter: ”Bergspredikan: Guds rikes lag”. I denna predikan så ger Jesus mycket (vad jag tror) frälsningsavgörande undervisning som den kristne är befalld att lyda för att komma till himlen. Han talade gällande att de som bygger sitt liv på Jesus undervisning i Bergspredikan är som en man som byggde sitt hus på klippan, och när stormen kommer så klarar sig huset, eftersom det är byggt på klippan. Den, å andra sidan, som inte är lydig Jesus lära i Bergspredikan, liknar en man som byggde sitt hus på sanden. När stormen kom i det fallet, så föll huset, eftersom det var byggt på sanden. Så Bergspredikan är en väldigt viktig grund att bygga våra liv på. Sedan finns det även mer undervisning från Jesus och apostlarna som vi absolut är kallade att lyda, och Jesus lära är ett med den helige Ande som bor inom oss, en internt skriven lag (Heb 10:16). Som medborgare i Guds rike så finns det en faktisk ”Kristi lag” (Gal 6:2).

Jesus lärde: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” (Joh 14:15). Och livets krona kommer man få om man älskar Jesus (Jak 1:12).

Så låt oss hålla fast vid läran om Guds rike, och vandra med Jesus i detta herravälde som lydiga medborgare. Låt oss även förmedla evangeliet om Riket vidare, och inte begränsa förkunnelsen till att endast fokusera på andra evangeliska sanningar som Jesus död och uppståndelse, rättfärdiggörelsen och syndernas förlåtelse, utan ha med evangeliet om Guds Rike som ett tema, om inte själva GRUNDTEMAT, för sann apostolisk kristen förkunnelse, till Herrens ära och pris nu och för alltid. Amen.

Helgelse – ett krav för att komma till himlen!

Inledning

I Nya testamentet i Heb 12:14 så står det så här: ”Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.”. Detta går väl i ann med vad Jesus lärde i Bergspredikan: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja.”

Låt oss utforska vad helgelse innebär och gå in på implikationer av helgelse, och så vidare.

Det grekiska ordet som används i NT för helgelse är hagiasmos. Ordet bär på betydelsen att bli mer avskild/helig, växa till i helighet osv. Alltså betyder det, som jag har tänkt: det ska bli bättre!

Det ska bli bättre. Vi ska bli mer lika Jesus. Mer kärleksfulla. Mer barmhärtiga. Mer uthålliga i bönen. Mer segrande i frestelser och prövningar. Mer lydiga i tal, tanke och gärning.

Och det kan nog vara så, att konceptet helgelse är det mest hatade av alla läror inom Kristendomen, därför att det så fullständigt utmanar våra själviska tendenser av tomma köttsliga njutningar, som vi i och med syndafallet har en benägenhet att ge oss in i.

Att bli mer helig innebär att bli mer lik Jesus. Han är själva helighetens substans (Kol 2:9). Och eftersom Gud är kärlek, och kärleken i sin natur är uppoffrande och osjälvisk (1 Kor 13:5), vilket vi kan se så klart på korset, så strider helgelse där man blir mer och mer uppoffrande mot den ande av högmod som bor i olydnadens barn, det vill säga djävulens ande.

Människor med satans ande inom sig tenderar att vara högmodiga och själviska, ty sådan är deras far. En omvänd satanistisk ”helgelse” skulle vara att en människa blir mer och mer lik satan. Människan kanske öppnar upp sig för nya synder som denne aldrig testat på tidigare, eller helt enkelt fördjupar sig i sina redan befintliga synder till en mer intensiv eller mer frekvent nivå, etc.

Men, som kristna är vi inte kallade att bli formade i satans avbild etc. Därför är det felaktig lära som predikas i många så kallade kristna sammanhang, där man menar att endast en tro på Jesus är tillräcklig för att komma till himlen, en tro som inte/inte nödvändigt producerar helig frukt. I Romarbrevet står det nämligen: ” Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild”.

Läser vi evangelierna och nya testamentet, så ser vi att utrymme för ett liv i lusta och begär samt olydnad till Kristi lag inte går hand i hand med att vara en lydig lem i Guds rike. Gud är en Gud som hatar synd och olydnad, vilket han gjort i alla tider. Vi kan se ett exempel på detta i Israels historia, som gång på gång trotsade den helige Guden, och vilket stort missbehag Herren hade till detta.

Det handlar efter att man har tagit emot Jesus och blivit född på nytt, om lydnad. Så enkelt är det, men ändå så svårt. Jesus sa i Johannes Uppenbarelse så här: ” Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona.”. Vill vi uthärda det kristna loppet och bli krönta med segerkrans i slutet av racet? Då är det nödvändigt att vara trogen intill döden. De som säger att man inte behöver vara trogen intill döden, eller ger en felaktig syn kring vad det konkret sett innebär att vara trogen intill döden, är bedragna av djävulen.

Låt oss ge några exempel. Ser vi på de så kallade ”apostoliska” kyrkorna inom den Katolska, Ortodoxa och Protestantiska världen, så lever de åtminstone generellt sett tyvärr inte i det vad Skriften berör gällande sann kristen helgelse.

Kristna läran säger: Svär inte eder.

Kyrkorna säger: Man kan svära eder.

Kristna läran säger: Älska era fiender

Kyrkorna säger: Man får döda fiender

Kristna läran säger: Jesus rike är inte av världen. Inte heller hans lärljungar. Jesus lät sig inte gå in i maktcentret (Joh 6:15)

Kyrkorna säger ofta: Kyrklig makt i samhället =👍

Och det finns många områden där dessa gruppers läror strider mot apostolisk kristen tro och lära.

Sedan har vi liberala kyrkor, där det finns läror om att köttets begär är acceptabelt att bli sått av kristna, trots att Bibeln direkt förbjuder detta.

Kristna läran säger: Homosexualitet är synd.

Kyrkorna säger: Det är okej att leva i homosexualitet.

Kristna läran säger: Lev inte i lyx.

Kyrkorna säger: Man kan leva i lyx.

Kristna läran säger: Ha inte samlag utanför äktenskapet.

Kyrkorna säger: Ja, motsatsen till kristen lära.

Men, om vi verkligen ska följa Jesus, så gäller det att göra det i handling och sanning, att vara en Ordet görare, att leva i samma helige Ande som Jesus gjorde, så att samma helighet blir producerat.

Avslut

Vår respons gällande konceptet helgelse kommer avgöra var vi spenderar våra själar i all evighet. Antingen spenderar vi evigheten på en härlig himmelsk plats i Herrens närvaro för all framtid, eller så kommer vi att brinna i Gehenna en sjö av eld och svavel dag och natt i evigheternas evighet.

Är vi goda och sår i rättfärdighet, så blir ugången ljus.

Men är vi onda och sår i djävulen, då kommer vi att dö.

Må Gud tillägga sina välsignelser. /Simon Isaksson

Efterföljelse till Jesus innebär att bära sitt kors

”

Efterföljelse till Jesus innebär att bära sitt kors ” Då sa Jesus till sina lärjungar: Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ” – Matt 16:24

Många människor under Jesu tid var fascinerade över Jesus. Han var en som drog stora skaror efter sig. En del kom till honom eftersom han sade bra saker. De allra flesta följde honom eftersom de såg alla de mirakler som han gjorde (Joh 6:2). Han var säkert den man i hela Israel som hade haft flest följare på sociala medier om det hade funnits på deras tid. Det var mestadels miraklerna som lockade folket att följa honom. Men så länge Jesus bara gjorde mirakler var allt frid och fröjd. Men när han började tala och undervisa dem, då övergav de flesta honom. Det var till och med så, att även hans egna tolv lärjungar såg att alla andra övergav Jesus. Jesus vände sig då till dem och frågade om också de skulle överge honom, eftersom de ansåg att hans tal var hårt. Lärjungarna bestämde sig för att stanna eftersom de hade redan lämnat allt för att följa honom.

Så var det på den tiden men sanningen är att det är inte annorlunda i vår tid. Så länge vi håller oss till de positiva delarna. ”Jesus älskar dig”, ”Jesus helar de sjuka” ”Jesus kan upprätta dig” så är allt frid och fröjd. Dessa är sanningar i sig, men så fort vi börjar tala om vad lärjungaskapet verkligen innebär, då lämnar folk, för de anser det anstötligt. Man vill inte omvända sig till Jesus och bli hans lärjunge på allvar. Vi ser detta på flera ställen i skriften hur folk som ville följa Jesus gick där i från ledsna för de gillade inte det Jesus sade..

” 57 Och det hände medan de vandrade vägen fram, att någon sa till honom: Herre, jag vill följa dig vart du än går. 58 Då sa Jesus till honom: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inte någon plats där han kan vila sitt huvud. 59 Och han sa till en annan: Följ mig. Men han sa: Herre, låt mig först gå och begrava min far. 60 Då sa Jesus* till honom: Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike. 61 Och ytterligare en annan sa: Herre, jag vill följa dig, men låt mig först gå och ta farväl av dem som är hemma i mitt hus. 62 Men Jesus sa till honom: Ingen som sätter sin hand till plogen och ser sig tillbaka är lämplig för Guds rike. ” – Luk 9:57-62

”Då sa många av hans lärjungar när de hörde detta: Detta är hårda ord. Vem står ut med att höra det? ” ”Från den tiden drog sig många av hans lärjungar tillbaka och vandrade inte längre med honom. ” – Luk 6:60;66

Vad ställer då Jesus för krav för att kunna vara hans lärjunge? Jo, kravet är att vi måste förneka oss själva och bära vårt kors. Vad innebär då detta? Jo det innebär flera saker. Den huvudsakliga betydelsen är att det innebär martyrskap. Många som blivit Jesu efterföljare genom historien har blivit martyrer. Till exempel har många inom döparrörelsen blivit av med sina liv då de vägrat att acceptera ett spädbarnsdop. Detta var verkligen ett kors att bära under reformationen då Anabaptisterna var tvungna att välja: stå upp för ett troende dop och kanske dö eller kompromissa och acceptera spädbarnsdopet och få leva. Det fanns dem som valde korsets väg medans andra ville inte. Det var ett kors att bära att följa Jesu undervisning ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst”

Andra har blivit matade till lejonen då de har vägrat att bekänna Kejsaren som Herre och därmed förneka Jesus som Herren. Ignatius, Polykarpus med Justinus Martyren och deras lärjungar under 100 talet var sådana som ställdes inför valet. Bekänn Kejsaren som Herre och du får leva annars kastar vi dig till lejonen och du slits i stycken. Det var ett kors att bära.

Andra har fått sätta livet till enbart för att de predikar om Jesus. Vi ser detta i många länder i dag speciellt i Mellanöstern och Asien. Det var inte annorlunda för Jesu tolv lärjungar. De flesta av dem led martyrdöden för att de stod upp för Jesus. De flesta av oss i Sverige behöver inte gå igenom detta korsbärande,

Men detta är inte allt och det kan även innebära lidanden av olika slag, så som att hamna i fängelse för sin tro, genomgå tortyr och elände enbart för att man bekänner Jesus Kristus. Aposteln Paulus var en sådan som fick genomgå piskrapp, blir stenad samt sitta i fängelse. Men detta är inte allt.

Som Jesu efterföljare är vi inte av denna värld. Vi är ett egendomsfolk som följer Guds rikes lagar och de är inte av denna värld. Jesu undervisning och bud är så radikala så det kommer innebära att folk kommer att håna dem som följer efter dom. De kommer att håna när man inte längre lever i synden tillsammans med dem. Inte längre fylleslag, otukt, inga mer lögner.

Jesus predikade till exempel emot rikedomar och kallade det för avgudadyrkan. När han sade till den unge rike mannen att sälja vad han hade och ge till de fattiga, ville den rike mannen inte lyssna och gick därifrån bedrövad. Många rika vill inte förneka sig själv utan ha Jesus i ena handen och sin rikedom i andra. Trotts att Jesus sagt att man måste välja mellan Gud och Mammon.

Jesus predikade även att vi skall älska våra fiender. I en värld med krig och hämnd. Då blir Jesu undervisning om att inte hämnas och älska sina fiender något som många inte vill höra. Många kristna är snabba att ropa efter hämnd emot sina fiender. Man vill inte följa Jesu exempel och bara dö på korset och låta Gud hämnas på domens dag istället.

Men kanske det största korset i vår tid i västvärlden, som det verkar för den del. Är Jesu radikala undervisning att den som skiljer sin från sin hustru eller man och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott. Många i vår tid vill inte höra sådana ord. De vill följa sina begär och gifta om sig med en ny partner istället för att vara trogen sin första partner. Bibeln säger ju att vi skall korsfästa våra begär och inte följa efter dem det är en del av denna själv förnekelse som Jesus predikade….

När Jesus predikade kraven för att vara hans lärjunge var det många som slutade följa honom. Det är samma sak i våra församlingar. När vi predikar korset kommer många inte vilja vara med längre. Men det är vägen som i slutänden leder till det eviga livet. Detta kanske låter som något tungt, jobbig, ja till och med omöjligt . Ja ,Jesus säger att det är omöjligt för människan men inte för Gud.

Det är därför vi behöver frälsning av Jesus och bli uppfyllda av Helige Ande. Vi behöver omvända oss till Jesus och låta honom bli Herre i våra liv. Vi behöver se hur stort lidande Kristus har genomgått för vår skull så att vi blir motiverade att genomgå samma lidande.

När vi har omvänt oss har vi ett nytt liv. Samma kraft som uppväckte Jesus från döden flyttar in i oss. Jesu Ande kommer hjälpa oss på denna smala väg. Han kommer bistå oss i livet när vi behöver förneka oss själva och bära detta kors. Men det är värt det för i slutänden leder det till det eviga livet. Vi måste bestämma oss vem vill vi verkligen ha som vår Herre och vem vill vi följa? Jesus eller vår egen väg?.

Josef Löwdin

Faith and works

James 2:14-26: What does it profit, my brethren, if someone says he has faith but does not have works? Can faith save him? If a brother or sister is naked and destitute of daily food, and one of you says to them, ”Depart in peace, be warmed and filled,” but you do not give them the things which are needed for the body, what does it profit? Thus, also faith by itself, if it does not have works, is dead. But someone will say, ”You have faith, and I have works.” Show me your faith without your works, and I will show you my faith by my works. You believe that there is one God. You do well. Even the demons believe–and tremble! But do you want to know, O foolish man, that faith without works is dead? Was not Abraham our father justified by works when he offered Isaac his son on the altar? Do you see that faith was working together with his works, and by works faith was made perfect? And the Scripture was fulfilled which says, ”Abraham believed God, and it was accounted to him for righteousness.” And he was called the friend of God. You see then that a man is justified by works, and not by faith only. Likewise, was not Rahab the harlot also justified by works when she received the messengers and sent them out another way? For as the body without the spirit is dead, so faith without works is dead also. (NKJV)

How are we supposed to understand this text? At a first look, it seems that James´ words contradicts Pauls’ words in Romans 4:1-5:

What then shall we say that Abraham our father has found according to the flesh? For if Abraham was justified by works, he has something to boast about, but not before God. For what does the Scripture say? ”Abraham believed God, and it was accounted to him for righteousness.” Now to him who works, the wages are not counted as grace but as debt. But to him who does not work but believes on Him who justifies the ungodly, his faith is accounted for righteousness. (NKJV)

Both Paul and James quotes Genesis 15:6, but seem to draw completely different conclusions. James argues that a man is justified by works and not by faith only, while Paul argues for the opposite conclusion. When we find passages in Scripture that seem to contradict each other, we can handle it in different ways. Either you receive what both passages say and try to harmonize them properly, or you just receive the one you like and try to explain away the other. Roman Catholics, who claim that we are accounted justified before God by faith plus deeds, like to defend their view by James 2, whereas they explain away Romans 4. Protestants, on the other hand, use Romans 4 to prove that we become and remain justified before God by faith only. Obedience to God play absolutely no role in our salvation, according to their view. Paradoxically, James 2:24 is the only verse containing the two words “faith” and” only” combined in the whole Bible, but it says that a man is not justified by faith only. If we are truly believing in both Romans and James as God´s inspired word, we should be eager to properly understand how we can harmonize them without explaining away either one of them.

In order to correctly understand Pauls’ and James words about faith and works, we need to find out if they are even dealing with the same issue. In Romans, the big theme is that no man can become righteous before God by keeping the Law of Moses. Paul explains that the purpose of the Law is not to make us righteous by obedience to all of its commandments. As humans, we cannot live in perfect obedience to Gods Law because of our sinful nature, which is hostile towards God (Rom 7:14-18; 8:3, 7–8). Instead, the purpose of the (mosaic) Law was to reveal our sins and convince each one of us that we are sinners, who have come short of the glory of God (Rom 3:19-20, 23). When we really understand that we cannot break the power of sin in our lives, but realize that we are slaves under it and our selfishness, we will understand our need of a Savior from our sins. Then you will utter, like Paul:” O wretched man that I am, who shall deliver me from the body of this death (Rom 7:24, KJV). Because the Law requires perfect obedience of us if we want to become righteous before God by it, it is impossible for us deserve eternal life through the way of obeying all the commandments of the Law (Gal 3:10-12).

In Romans 4, Paul explains that Abraham was declared righteous before God because of his faith in Gods´ promise that his offspring would eventually be as numerous as the stars in heaven, even though he at that time could not get a child with his wife Sarah. Abraham was declared righteous because of his faith, 430 years before God even gave the Law on Mount Sinai (Gal 3:17). Paul had to struggle with false teachers who claimed that even the gentiles had to become circumcised and keep the Law in order to become justified. Paul strongly opposed this false teaching, because the one who want to add obedience to the Law to faith in Christ, will have to obey everything in order to be saved (Gal 3:10; 5:2–4). When Paul explained that a man is saved by faith, apart from works, he is talking about the works of the Law of Moses. In order to become born again and a child of God, you just need to believe in Jesus Christ, no circumcision or any other commandments in the Law of Moses is required of anyone.

But, is James talking about the same thing? Is he contradicting Paul by claiming that a man is justified by faith plus obedience to the Law of Moses? No, he is not dealing with that issue at all. In James 2:10, we read that the one who obeys the whole Law, but fail to obey but one commandment, is guilty of violating the whole Law! That statement is in harmony with Pauls’ words in Gal 3:10. James also writes in 3:2 that we all offend in many ways. We can thereby conclude that James statement in 2:24, that a man is justified by works and not by faith only, cannot mean that we have to obey the whole Law in order to be saved. What, then, does James mean?

What he means is that true faith in God always causes a person to live in obedience to his words (James 1:22). The one who truly loves God, will keep his words (1 John 2:5). When the faith of Abraham was tested by Gods´ command to sacrifice his son Isak, Abraham obeyed God, even though it was through that very son the Messiah would come. His faith was like that of a little child and he trusted that God could rise up Isak from the dead, if necessary, because he really believed Gods´ promises (Heb 11:17-19). True love to God causes us to believe everything from God (1 Cor 13:7). Like a child obeys its parents, Gods ‘true children trust the words of God and prove that their trust is real by their obedience.

James mentions three times that faith is dead by itself, if it does not have works (2:17, 20 and 26). What James is talking about is not works of the Law, but works of faith. True faith is proved by good deeds, such as taking care of orphans and widows (James 1:27) and giving food and clothes to hungry and naked people (2:15-16). True faith is active and powerful and causes those who have it to do deeds of love to other persons. This teaching is in perfect harmony with Paul. He writes in Gal 5:6 that faith worketh by love. In 2 Thess. 1:3, Paul praises the church in Thessalonica because their faith grows and the love, they have for each other abounds. In Romans 6:16 he is even mentioning that obedience will cause righteousness.

James words about being justified by works and not by faith only is also in harmony with the words from Jesus own mouth. In Matt 25:34–40, Jesus explains that those who will inherit eternal life in Gods´ kingdom are people who have done good deeds, for example, given food, clothes and shelter to poor people, and visited sick and imprisoned people (especially to other suffering Christians). These things are example of the good fruits of faith, which prove that a person has known Christ and remained in him (John 15:1–10).

After this investigation, I think we can see that there is in fact no contradiction between Paul and James, but they have exactly the same understanding of justification. James is dealing with the issue of a dead faith versus a living faith and explains that no one can become justified by faith only, without obedience to God and good deeds. Paul, on the other hand, is dealing with those who claimed that one has to become circumcised and obey Old Testament commandments in order to be saved. He explained that no obedience to the specific laws of Moses are necessary for salvation.