Dopets innebörd

Dopets innebörd

Det kristna dopet är en förordning som Jesus Kristus självt gett sin församling (Matt. 28:19). Det är möjligt att dopet är den förordning eller lära som orsakat allra mest kontrovers och splittring mellan bekännande kristna under kyrkans historia. Jag själv har under flera år brottats med frågan om dopets innebörd. Som bebis blev jag döpt i den Svenska Kyrkan år 1990. Trots det upplevde jag som 20-åring en inre maning att låta döpa mig, sedan jag fått en stark personlig tro och omvänt mig från mitt liv i synd. Den 22 oktober 2010 blev jag döpt som vuxen och minns dagen för mitt troendedop med stor glädje!

Året därpå började jag studera Bibeln på ett lutherskt teologiskt läroverk. Efter ett år av studierna där hade jag tagit till mig de lutherska argumenten för tron att bebisar bör döpas, trots att jag själv hade låtit döpa mig som vuxen. Kort därefter blev jag aktiv i en konservativ luthersk församling. Den helige Ande lät mig emellertid inte få frid som lutheran. Därför fortsatte jag emellanåt att läsa om barndopet och argumenten för och emot det. Det var under den tiden som jag började få ett stort intresse för 1500-talets döparrörelse (anabaptisterna). Tusentals av dem blev mördade på grund av sin övertygelse att barndopet är ogiltigt och därför lät döpa sig som vuxna. Ledare inom såväl den romersk-katolska som de nya protestantiska kyrkorna gav sitt bifall åt myndigheternas hårda förföljelse av döparna. Jesus sa att man kommer att kunna känna igen de falska profeterna på den dåliga frukt de bär (Matt. 7:15-20). Jesus sa också till sina lärjungar att ”… den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.” (SFB 1998) Luther, Zwingli och andra reformatorer som stödde förföljelsen av döparna trodde faktiskt att de därmed tjänade Gud, eftersom de ansåg att anabaptisterna var heretiker som vilseledde andra i andligt avseende.

På grund av saker jag läste om döparnas hängivna efterföljelse av Jesus i vardagslivet, liksom deras villighet att gå i döden för sin övertygelse, började jag få mer och mer tvivel över riktigheten i att döpa små barn. Om det vore sant att det är rätt att döpa bebisar, hur kommer det sig då att flera av dess förespråkare burit så mycket dålig frukt i historisk tid? Ett viktigt kännemärke för den sanna kyrkan är att den är en lidande och förföljd kyrka (Matt 5:10-12; John 15:18-20; 16:1–3; Rom 8:35-36; 2 Tim 3:12; Rev 12:17 m.fl.). Sanna kristna förföljer inte andra människor, utan gör gott mot alla, till och med sina fiender (Matt. 5:38-48; Luk. 6:27-36; 1 Thess. 5:15 m.fl.). Kunde det i själva verket vara så att det var döparna som var Jesu sanna efterföljare, medan deras förföljare var de verkliga heretikerna?

Låt oss nu närmare studera vad Bibeln lär om dopets innebörd. Är dopet enbart en symbol för ens tro och överlåtelse till Kristus, eller ger Gud verkligen nåd och andlig kraft genom det? Vi börjar med en text som ofta inte uppmärksammas så mycket då frågan om dopets innebörd kommer på tal, nämligen Hebr. 6:1-2a:

”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna av Kristi lära och sträva vidare mot fullkomligheten. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och med tro på Gud, med läran om dop…” (SRB 2016)

Det första vi bör notera är att dopet är en av grunderna i Kristi lära och att det, tillsammans med tron och omvändelsen, är det som gör en kristen. Dopet är således ingen sekundär sak, utan det utgör början på varje troendes vandring med Kristus som hans efterföljare.

Vi kan inte i denna korta text behandla alla texter som har relevans för att avgöra frågan om vad dopets innebörd är, utan vi avgränsar studien till vad vi kan lära oss av skildringarna av dop i Apostlagärningarna:

När de hörde detta, fick de ett styng i hjärtat och sa till Petrus och de andra apostlarna: Män och bröder, vad ska vi göra? Då sa Petrus till dem: Omvänd er och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni ska få den Helige Andes gåva. … De som då med glädje tog emot hans ord lät döpa sig, och så ökades församlingen den dagen med omkring tre tusen själar. (Apg. 2:37-38,41, SRB 2016)

Då Petrus på pingstdagen hade förkunnat att Jesus är Messias, vilken blivit dödad av judarna men på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda, blev de judar som hörde honom överbevisade om synd och ställde Petrus frågan vad de var tvungna att göra. Han svarade dem att de var tvungna att omvända sig och låta sig döpas ”till syndernas förlåtelse.” De som i tro tog till sig hans ord lät sig också döpas. Notera att vi även i denna text är tro, omvändelse och dop nämnda i skildringen av hur människor blir kristna. De har tillsammans betydelse för att den nya födelsen ska komma till stånd och Gud har lovat att de som går igenom dem ska få motta den helige Andes gåva.

Om man läser Apostlagärningarna noggrant, märker man att tron ibland lyfts fram som avgörande för mottagandet av frälsningen (10:43; 13:38-39; 15:7–11; 16:30-31; 26:18). Av andra ställen framkommer det att omvändelsen är nödvändig för att bli frälst (3:19; 5:31; 11:18; 26:20). Slutligen märker man att även dopet omnämns i samband med skildringarna av hur man blir förlåten och renad från sina synder (Apg. 2:38; 22:16). Hur bör vi förstå detta? Säger Bibeln emot sig själv genom att innehålla motstridig information om hur man blir frälst? Svaret är NEJ! Att dopet, tillsammans med tron och omvändelsen, är något som har betydelse för hur man blir frälst, är inte i högre grad en motsägelse än det vi läser i följande berömda verser från Romarbrevet 10(:9–10):

För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. För med hjärtats tro blir man rättfärdig, och med munnens bekännelse blir man frälst. (SRB 2016)

Av dessa verser framkommer det alltså att man blir rättfärdig genom hjärtats tro och frälst genom munnens bekännelse att Jesus är Herren. Således är såväl tron som bekännelsen viktiga och nödvändiga för frälsningen. En tro som inte driver en till att bekänna att Jesus är Herren är alltså inte en frälsande tro. Om vi inte vill förkasta Rom. 10:9–10, bör vi inte heller förkasta Apg. 22:16, där följande står:

Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. (SFB 1998)

Av denna vers framgår det tydligt att då man i tro åkallat Herrens namn om frälsning (Rom 10:13) ska man också låta sig döpas för att få sina synder borttvättade. Detta påminner mig om 1 Petr. 3:20-21, där Petrus jämför dopet med syndaflodens vatten, vilket räddade Noa och hans familj undan sin tids onda värld. Lägg märke till att Petrus inte skriver att det var arken som räddade dem, utan vattnet. Vattnet räddade således Noa och hans familj såtillvida att det förstörde den syndfulla värld som de hade levt i. På samma sätt blir vi frälsta genom dopet från synden, döden, den här onda världen och djävulen. Frälser då dopet oss automatiskt? Nej, Petrus förklarar att dopet är ”en bön till Gud om ett gott samvete, genom Jesu Kristi uppståndelse” (SRB 2016). Av andra texter framgår det tydligt att tron på Kristi utgjutna blod är av avgörande betydelse för att man ska få ett renat hjärta och samvete (Apg. 15:9; Rom 3:21-25; Hebr. 9:14; 10:22).

Dopet kan inte i sig självt frälsa någon, det vill säga om den som döps inte har en egen och frälsande tro. Detta faktum reducerar dock inte dopet till en symbolhandling, som bara symboliserar den frälsning som den som blir döpt redan fått del av genom tron. Gud är i högsta grav verksam i dopet och ger däri den troende nåd att dö bort från sin syndfulla natur och uppstå med Kristus till ett nytt liv, vilket är kännetecknat av helighet och lärjungaskap (Rom. 6:2–6). Vi får inte hamna i vare sig det ena eller det andra diket. Det ena diket i fråga om dopets innebörd är sakramentalism, vilket innebär att man tror att dopet i sig självt ger del av frälsningen. Det andra diket är den rent symboliska förståelsen av dopets innebörd (en från början gnostisk idé), vilken förnekar att Gud är verksam i dopet när troende och omvända människor blir döpta.

Men är den syn på dopets innebörd, som författaren till denna artikel argumenterar för, verkligen den syn som de första kristna hade? Trodde de tre första generationernas kristna samma sak om dopets innebörd? Låt oss läsa tre vittnen i frågan:

Ur Barnabasbrevet, troligtvis skrivet mellan år 70 och 130 e.Kr.:

De [Israel] tar inte emot dopet som ger förlåtelse för synderna utan vill inrätta något eget åt sig. … Saliga är de som satt sitt hopp till korset och stigit ner i vattnet. … Det betyder att vi stiger ner i vattnet fulla av synder och orenhet men stiger upp med frukt i hjärtat genom att vi äger fruktan och hopp till Jesus i anden. (ur sidorna 175–176 i DE APOSTOLISKA FÄDERNA, Artos 2006)

På ett ställe i skriften som kallas ”Hermas Herden,” som skrevs senast omkring år 150 e.Kr., står det:

”Herre”, sade jag, ”jag vill fråga dig om mera.” ”Säg det,” sade han. ”Jag har hört, herre, sade jag, ”av några lärare att det inte finns någon annan bot än den som skedde när vi steg ner i vattnet och tog emot förlåtelse för våra tidigare synder.” (s. 253 DAF)

Omkring år 150–160 e.Kr. skrev Justinus Martyren bland annat följande om dopets innebörd, och om vilka som kan döpas:

För att vi inte ska förbli nödvändighetens och okunnighetens barn, utan bli valets och kunskapens barn, och i vattnet erhålla förlåtelse för tidigare begångna synder, uttalas över den som väljer (min understrykning) att bli född på nytt, och har omvänt sig från sina tidigare synder, Gud Fadern och Herren över universums namn … Och i Jesu Kristi namn… Och i den Helige Andes namn. (egen översättning från engelska, hämtat från sida 471 ur A Dictionary of Early Christian Beliefs, ed. D. Bercot, Hendrickson Publishers 1998)

Men vad lärde då de tidiga döparna om dopets innebörd, de som gick i döden för övertygelsen att det bara är personer som tror och omvänt sig från alla sina synder som kan bli döpta och medlemmar i kyrkan? Hade inte de en rent symbolisk syn på dopets innebörd? Det stämmer visserligen att de allra första anabaptisterna, som startade rörelsen i Zürich i januari år 1525, hade en symbolisk förståelse av dopets innebörd. Anledningen till det var antagligen att de var påverkade av Zwinglis symboliska dopsyn. En del av dem hade nämligen varit delaktiga i hans reformationsverksamhet. Det verkar dock inte som att den rent symboliska dopsynen var den enda som förekom inom den tidiga döparrörelsen (översättningarna till svenska är mina egna), vilket bland annat följande citat tyder på:

Peter Riedemann, som var biskop i nuvarande Tjeckien, skrev bland annat följande år 1540:

”I och med att en persons synder lämnas bakom och blir förlåtna i dopet, och församlingen har nyckeln, bör dopet äga rum inför församlingen.” (sida 111 ur Peter Riedemann´s Hutterite Confession of Faith, Herald Press 1999).

Från debatten mellan tidiga döpare och reformerta teologer i Bern år 1538, kan man läsa följande intressanta citat:

”På liknande sätt är det med dopets sigill i det nya förbundet. Här har ingen åldersgräns på åtta dagar fastställts, utan var och en som tror och är döps ska bli frälst. Därför ska var och en som har ånger och sorg över sina synder och omvänder sig bli döpt för sina synders förlåtelse…” (sida 180 ur Anabaptism in Outline: Selected Primary Sources, Herald Press, 1981)

Artikeln om dopet i Schleitheimbekännelsen, den första trosbekännelsen inom döparrörelsen, skriven år 1527, är formulerad på ett sätt som är förenligt med en hög syn på dopets innebörd, alltså att dopet inte enbart är symboliskt:

”Dopet ska ges åt alla dem som har blivit lärda omvändelse och förbättringen av livet och verkligen tror att deras synder blivit borttagna genom Kristus, och åt alla dem som önskar vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravna med honom i döden, så att de må uppstå med honom…” (Ibid. s. 168).