Ta emot OCH VANDRA I JESUS är ett krav för att komma till himlen
I en tid av massiv förvirring, där många tror att man endast behöver tro på Jesus korsfästelse och uppståndelse för att komma till himlen, är det av stor vikt att beröra vikten av underkastelse till Jesus som konung och herre, för att kunna nå fram till himlen i slutändan.
Missförstå mig inte här. Jag påstår inte att man kan arbeta sig till himlen på eget bevåg. Det hela är inte så enkelt som att en människa endast behöver bekänna sig till kristendomen och göra moraliska handlingar titt som tätt för att komma till himlen. Jesus sade ”utan mig förmår ni ingenting” (fr. Joh 15:5).
Inte heller är det bibliskt att börja bekänna sig till kristendomen och försöka lyda Jesus befallning på eget bevåg.
Ta emot OCH vandra i Kristus
Vissa påstår att Johannes 3:16 berör evangeliets kärna. Jag motsäger mig inte nödvändigtvis detta. Men jag motsätter mig den protestantiska tolkningen av versen. Det står: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”. Evangeliska kristna älskar att ta upp denna vers och tolka in att frälsningen i sin fullhet endast har att göra med att komma till tro på Jesus. Allt annat, det vill säga det som händer efter den initiala tron, blir ofta sett som sekundärt, viktigt men inte frälsningsavgörande.
Men det fullständiga evangeliet om Guds rike, som jag ska ge vad jag anser vara legitima skriftstöd angående, har två mynt, som kan sammanfattas i Kol 2:6: ” Såsom ni nu har mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandra i honom.”
Första delen av myntet
Bibeln lär att alla har syndat och saknar härligheten från Gud, att människan naturligt sett är död genom sina överträdelser och synder, att Gud inte kan ha gemenskap med syndare, att Gud alltid behöver ett felfritt dödsoffer som försoning för synden, och att inga syndare kommer till himlen.
Så kan en syndare, som är död genom sina synder, avskild från Gud och inte har fått ett dödsoffer applicerat som försoning från sina synder och som inte kan komma till himlen, behaga den levande Guden på eget bevåg? Nej, logiskt sett inte.
Så det stämmer helt att några gärningar eller spontan lydnad till Kristus inte kan rädda denna människa. Människan är ju död, en syndare, KAN INTE komma till himlen och behöver ett dödsoffer.
Jesus kom för att lösa detta dilemma. Han kom för att förvandla oss från det ovan beskrivna tillståndet som död syndare, till en ny skapelse. Genom att han under sitt liv var felfri (fri från synd och alltid rättfärdig i praktiken) så kunde han agera som dödsoffer i vårt ställe, den oskyldige för de skyldiga. Således så blir vi oskyldiggjorda genom hans räddande handling, och inte längre syndare, och då finns förutsättning att ha gemenskap med Gud och komma till himlen.
Vi kristna tror ju också att Jesus uppstod från de döda på tredje dagen, och eftersom vi genom synden har dött så behöver vi också få liv. Jesus lever alltså i och med hans uppståndelse, och vi som är döda genom våra synder kan också få uppstå till liv tillsammans med Honom i samband med att vi börjar tro, Kol 3:1: ” Ni fick alltså liv när ni började tro på Kristus och uppstod tillsammans med honom.”.
Det finns supermycket att skriva bara om denna första sida av myntet, om att bli frälst. Men egentligen så handlar det om att ta emot Jesus för att bli ett Guds barn (Joh 1:12), att bli född på nytt (Joh 3:3), renad från sina tidigare synder (1 Kor 15:3), att få befrielse (Joh 8:36), förlåtelse för sina synder och ta emot Guds helige Ande (Apg 2:38), att komma in i Guds rike (Kol 1:13), räddad från sina synder (Matt 1:21), så att man får sina fötter satta på den smala vägen (Matt 7:14), blir inympad i det ädla olivträdet (Rom 13:17,20), att kunna bli en gren i vinstocken (Joh 15:1-2).
Vi är alltså syndare i oss själva, och kan därför inte komma in på den smala vägen/bli inympade i det ädla olivträdet/bli grenar i vinstocken om inte Jesus först räddar oss.
Så, för att bli väldigt konkret, hur kan vi då få del av det Jesus har gjort för oss, så att befrielsen, förvandlingen och förlåtelsen kan få ta skede i våra liv? Bibeln säger att man måste tro på Jesus för att bli frälst (Apg 16:31 och många andra ställen) samt att man måste omvända sig och låta döpa sig till syndernas förlåtelse (Apg 2:38).
Det går inte att behaga Gud utan tro (Heb 11:6). Vi ser i evangeliet att Jesus inte kunde bota människor på grund av deras otro (Matt 15:38). Det är genom tro som vi tar emot det viktiga sanningarna att Jesus är Guds Son Messias/Kristus, att han dog för oss på korset för våra synder, att han uppstod från det döda, att han kan och är villig att rädda oss, att Jesus är Gud (Joh 8:24) tillsammans med Fadern och den helige Ande, att Bibeln är sann osv osv, och med en sann tro med villighet att dö bort från vårt syndiga liv och uppstå med Kristus så låter vi döpa oss i vatten (Rom 6:3-4).
Woho, då har Jesus räddning på ett konkret sätt blivit emottaget oss och med alla välsignelser som detta medför!
Protestanter menar generellt att det initiala av att bli ett Guds barn/frälst/förvandlad/befriad osv, är början, men också slutet, på evangeliets kärna. Resten, allt som händer därefter det vill säga, menar dem är endast är resultatet av frälsningen/barnaskapet/förvandlingen/befrielsen osv, men kopplar bort ”Resten” från evangeliet, alltså som något som inte är en del av själva sagans innersta kärnbudskap.
Den andra delen av evangeliemyntet
Så nu då? Är det nu bara att läsa bibeln till och från, gå till en kyrka och ta nattvard, sjunga sånger, be, sprida budskapet om förlåtelse/frälst/befriad/förvandlad till ofrälsta människor, sköta vardagssysslorna och vänta på Jesu återkomst? Nej.
Tänk dig in i följande scenario: 200 kilometer ovanför dig i skyn finns en mänskligt konstruerad väg. Eftersom du är människa och inte kan flyga, blir du upplyft av en lång lyftkran upp på vägen. Du står nu med fötterna allra längst bak på vägen, som går 200 mil. Väldigt, väldigt långt. I slutet av denna långa väg, vars målstolpe ligger för långt bort för att du ska kunna se det med blotta ögonen, finns en segerkrans beredd för dig med dyrbaraste ädelstenar, rikedomar av kvantitet som ingen människa någonsin har beskådat, en grönslig plats av vila och ro. Detta kan allt bli ditt, bara du passerar den långa vägen.
På vägen finns faror av otaliga slag, aggressiva huggormar, vargar och skorpinjoner, listigt uppsatta fällor, stora hål så du kan falla igenom och mycket annat. Det stormar med jämna mellanrum med vind som lätt kan dra dig bort från vägen. Men du är kallad att gå. Och till din hjälp har du fått en instruktionsbok och rätta utrustningen för att kunna övervinna alla motstånd som kommer möta dig på vägen.
Denna väg med dess slutligtiga mål, skulle jag vilja säga, ger en mer rättmätig bild av den andra delen av evangeliemyntet, att vandra på den smala vägen/vandra i Jesus för att komma in genom den smala porten (Matt 7:14, Luk 13:24, fr Kol 2:6).
Här handlar det om att leva i Guds helige Ande som bor i ens hjärta, att följa Jesus ord i hans nytestamentliga undervisning (Matt 28:20), att sluta synda (1 Pet 4:1), att förneka sig själv dagligen och bära sitt kors (Luk 9:23), att mista sitt liv för att finna det (Matt 16:25).
Vi kan se en bild av det här i Israels befrielse ur Egypten. Israels folk var för flera tusen år sedan slavar i Egyptens land under Farao, men Mose, Guds tjänare, blev använd av Gud för att föra ut dem ur slaveriets hus. De fördes ut från sitt gamla liv i Egypten, gick genom Röda havet, som Gud delade itu för att de skulle kunna passera, och befann sig nu i en öken, och skulle ledas av Gud till det nya land som Gud hade lovat att ge dem, ett fantastiskt land!
Men resan från Egypten in i det nya landet gick inte på en och samma dag, utan en ökenfärd fanns emellan de två destinationerna, där Gud testade dem (2 Mos 15:25, 16:4, 5 Mos 8:16). Precis som Israel hade fått ett löfte om att komma in i Guds vila (Ps 95:11) så finns på liknande sett ett löfte även för den nytestamentliga församlingen (Heb 4:1). I Heb 3:18 står det: ”Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som vägrade lyda?”
Det räckte alltså inte för Israeliterna att endast komma ut ur Egypten för att nå fram till sin slutgiltiga destination, vilan. Att komma ut ur Egypten var sannerligen en glädjefylld och välsignad händelse, men det var endast början. Men för att nå fram till Guds vila, så var det obligerade att lyda Gud. Detsamma gäller för oss (Joh 14:24, Ps 2:12, Matt 7:21, Heb 5:9, Joh 14:15).
Beräkna kostnaden för att följa Jesus
Lydnad, gudsfruktan, tjänande, självförnekelse, lärjungaskap, helighet, rättfärdighet, trofasthet, förblivande i Kristus, gärningar och efterföljelse är alla begrepp eller koncept som vi finner gällande det kristna livet. Att det kristna budskapet skulle handla om ” bara genom tro” finns vi å andra sidan endast på ett ställe, i Jakobs brev, som skriver: ”Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro”.
Det kristna livet är kostar faktiskt hela våra liv, där man simmar motströms med motstånd både internt och externt. Jag har själv många gånger erfarit, trots att jag likt Petrus var beslutsam att aldrig vilja vika av från Jesus, att syndens kraft verkligen kan få fäste så att man viker bort från vägen. När man väl är fast i syndens kvicksand så leder detta rakt ner mot fördärvet, och det är åtminstone ofta lättare att hamna där än det är att ta sig upp. Paulus skrev: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”, och både skriften och mig egen erfarenhet säger att detta arbete behöver utarbetas varje enskild dag.
Men, trots att det kommer storma till ordentligt, så gör detta ingenting, för i lerkärlen så finns en skatt värd att försaka allting för (2 Kor 4:7, Matt 13:44), och med Kristus som kraftkälla förmår hans folk att göra allting! (Fil 4:13). Allt samverkar till det bästa för de som verkligen älskar Gud och är kallade efter hans beslut. Så låt Herrens återlösta vända åter till Sion med jubel, där fröjd och glädje kommer en dag att tillfalla på vår lott ifall vi är trofasta intill döden, där sorg och suckan ska fly bort. Amen.
